I den situationen jag fick uppleva en – för mig – ny bild av Sverige.

 

Jag har länge velat skriva den här texten, men hittills har jag avstått. Orsak? Själva temat har kanske känts för mjäkigt, idylliserande. Vi lever i en värld där muslimska extremister avrättar fångar framför kamera, och sedan spelar boll med deras huvuden. Det verkar ibland som om djävulen själv håller på att vinna.

I detta läge kan mitt ämne kännas för jolmigt, för gulligt, världsfrånvänt. Inåtvänt, för att inte säga totalt oviktigt, perifert, och besynnerligt.

Vad är det då jag i denna mörka tid avstått från att skriva om? Helt enkelt att jag under de senaste åren av svaghet och sjukdom fått uppleva att Sverige är ett fantastiskt land att leva i, och att svensken ofta är en god och vänlig medmänniska.

För några år sedan såg jag inte detta. Jag tyckte att klimatet mellan människor i Sverige präglades av iskyla, ”rör mig inte”. Jag tyckte helt enkelt att Sverige och ”svensk mentalitet” kändes främmande. Vår medkänsla kändes påklistrad, som en etikett. ”Jag är svensk, alltså god”.

Så blev då jag själv sjuk. Var nära att dö. Men fick en fantastisk rehabilitering. Återvände till livet. Kunde mot alla odds fortsätta att skriva, föreläsa, resa land och rike runt. Dock med rollator + käpp.

Inom mig var jag ofta svag. Men utåt sett var jag ofta ännu svagare. Det hände att jag grät på offentlig plats. Jag fick panikångest över att behöva gå över en gata, gå-ränderna gjorde mig bara ännu sämre. Blev stel som en pinne när jag skulle passera en sju centimeter hög trottoarkant.

I denna blåsiga skånska vinter, jag kunde inte gå utanför dörren. Vinden gjorde mig illamående av yrsel och skräck att falla. När jag skulle handla mat i butiken 200 meter bort ringde jag efter taxi.

Det var i den situationen jag fick uppleva en – för mig – ny bild av Sverige. Folk på stan frågade om de kunde hjälpa till. Ung tatuerad man reste sig på bussen och erbjöd mig sin plats. Ung kvinna med barnvagn hjälpte mig att gå över gatan.

Nu är den svåra tiden förbi, för mig. I dag kan jag – mot alla odds – gå utan stöd. I dag kan jag turnera som talare utan att komma med rollator och käpp.

Om du undrar: i många fall handlar det om unga människor som vill hjälpa – och jag är säker på att de inte har en aning om ”tidigare TV-kändis” och annat sådant. De hjälper därför att de ser att någon behöver hjälp.

Jag menar inte att detta skulle vara speciellt ”svenskt”. Jag menar nog att det här ligger ”inlagt” i oss. Jag fick uppleva samma sak på flygplatsen i Barcelona – där jag var häromdagen. Eller på flygplatsen i Rom – där jag var häromveckan.

Vi glömmer ibland att människan i grunden är god. Och att Guds rike redan är här.

 

http://www.dagen.se/kronikor/m%C3%A4nniskan-%C3%A4r-i-grunden-god-1.366053