Det nya bidragssamhället

I 25 år har vissa journalister och vissa politiska opinionsbildare envist hävdat att delar av medborgarna fuskar och överutnyttjar bidragssystemet. Lika länge och exakt lika envist har den socialdemokratiska eliten indignerat förnekat detta.
Hur förstår man detta 25 år långa förnekande av det uppenbara? Ett förslag:
De har byggt ett samhälle där människor successivt blivit allt mera beroende av staten. För socialdemokrater är ett sådant beroendeförhållande inte osunt och dåligt, det är tvärtom sunt och bra. För dem är bidrag inte ett nödvändigt ont, det är ett självklart gott.
De ser olika former av bidrag som samhällets goda. Eller annorlunda uttryckt: det samhälle som försörjer sina medborgare på bidrag är ett gott samhälle. Och detta tycks sedan leda dem fram till följande:
Ju mer bidrag som betalas ut, desto bättre är det. Ty detta bekräftar på ett positivt sätt att medborgarna behöver deras system och att allt fungerar bra.
I deras värld gäller regeln: ju mer
bidrag, desto mer solidaritet. Då blir varje påstående om bidragsfusk ett angrepp på deras system, deras form av solidaritet.
Detta uttalas aldrig rent och rakt, men år efter år finns detta som ett slags underliggande reflex i allt de gör och säger. Ju mer ut, desto bättre.

Kan det vara möjligt? Är inte detta att ge en nidbild? Det låter ju som upp och nedvända världen?
Nja, tänk efter. Detta omvända sätt att tänka gäller ju också deras sätt att förhålla sig till skatter.
För oss är det självklart: människan blir fri genom att klara sig själv, i ett sunt samhälle minskar statens makt över medborgarna. Därför bör vi sänka skatterna så att individerna får större möjlighet att själva hantera sina liv. Och endast den som är politiskt suicidal går till val med ett löfte att höja skatterna.
Men för socialdemokraterna är det som bekant exakt tvärtom. De har redan infört det högsta skattetrycket i världen. Men i deras ögon är detta inte nog. Det räcker inte. De måste ha mer. Och i deras värld blir det
solidariskt och gott att leva när staten tar ännu mer.
Skatter och bidrag hänger samman. Skatten är den andra sidan av bidragsmyntet. Den enes skatt är den andres bidrag. Och eftersom det goda samhället betalar ut så mycket bidrag som möjligt så måste det goda samhället också ta ut så hög skatt som möjligt.

I detta ljus börjar vi också förstå en annan egendomlighet i det socialdemokratiska tänkandet, eller vad vi skall kalla det.
Å ena sidan: i årtionden har de hävdat att det är ovärdigt eller omöjligt att kontrollera (det för övrigt obefintliga) fusket. Där har man talat mycket om integritet, tilltro till människan etc. Å andra sidan: samma politiker har skapat världens mest utvecklade kontrollapparat när det gäller skatter. Och på det området betraktas alla (särskilt vissa) som fuskare.

Sammanfattningsvis: Gott är att inte kontrollera utbetalningarna eftersom det goda samhället ska betala ut så mycket som möjligt, gott är att maniskt kontrollera inbetalningarna eftersom det goda samhället ska
driva in så mycket som möjligt.

Avslutningsvis: Genom åren har de givit sina bidrag en lång rad olika allt mera lockande och förskönande namn. Arbetslöshetsbidrag blev sjukpeng, nu blir sjukpeng förtidspension. Ett begrepp som ju låter lite som en förtida gåva. Julklapp på lilla julafton.
Jag har ett förslag för att förenkla det hela. (Vi vet ändå vad det går ut på, att maskera bort arbetslösheten)
Stryk alla omskrivningar. Kalla alla bidrag för ”Perssonpengar.”
” Med hälsning från godsägaren”.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/med-halsning-fran-godsagaren_396619.svd