Mona Sahlin

Vad har hon egentligen gjort de senaste tio åren?
Den 16 oktober 1995 höll Mona Sahlin sitt tal, ensam på podiet, klädd i vitt, där hon förklarade att hon avsåg att ta en ”time out”. Därefter undvek hon alla intervjuer, reste i stället till Malmö för att medverka i en entimmes direktsänd intervju i programmet ”Skytte”, där hon för övrigt meddelade att hon beslutat att ej längre kandidera som partiordförande.
Programmet sågs av sammanlagt 3,4 miljoner tittare. Mona Sahlin kommenterade för sin del intervjun i sin bok Med mina ord (1996): ”tuff, men saklig och sjyst”.
Nu efter så många år kan jag säga vad jag själv kände då. Jag kände beundran, respekt, också ömhet. Under en timmes pressande intervju i en extremt utsatt livssituation för hon sig med värdighet, ödmjukhet, och är på en gång rak och eftertänksam. Strider som en tigrinna (hennes egna ord) för sin heder, men är inte påstridig och gapig utan lågmäld och resonerande. Tar ansvar
för sina gärningar, men har också modet att inte torka på sig allt som läggs henne till last. Förnedrar sig inte genom att – som många andra senare – göra en så kallad pudel. Vid ett tillfälle, 46 minuter in i programmet, kommer tårarna, men också detta behandlar hon med, ja, värdighet.

Sedan dess har jag alltid haft ett slags särskild respekt för Mona Sahlin. Uppblandad med en viss dos tillgivenhet. Även journalister kan (understundom) känna så.
Jag har på diverse offentliga möten ”om framtiden” under mer än ett år sagt att Mona Sahlin troligen skulle bli nästa ledare för socialdemokratiska partiet. Är alltså inte ett dugg förvånad.
Men lite villrådig. På samma grunder som många andra. Vad har hon egentligen gjort de senaste tio åren? Hennes tid som enmansföretagare var ett skämt; hon började med en lönekostnad på drygt en miljon samt tjänstebil (bolagets räkenskaper redovisades på denna plats 6/7 2002). Och de senaste åren, som minister? Inte mycket. Fadime. En gayparad. Visst var det något om
Estonia? Och ett ”superdepartement” som försvann bort nånstans?

Dock, det finns ett skäl för en icke-sosse att känna viss positiv nyfikenhet på Mona Sahlin: hon har så obehagliga fiender inom sitt parti. Under rubriken ”Fel välja Sahlin” förklarade Göran Greider i gårdagens Sydsvenskan att ”Sahlins politiska meritlista är en belastning”. I samma tidning uttalar sig ett gäng oerhört grå och traditionella Malmösossar så att man förstår att de egentligen inte vill ta i Mona Sahlin med tång. Med sådana fiender som Greider och grådaskiga Malmösossar blir Mona Sahlin faktiskt lite intressant även för en icke-sosse.

Nu är alltså den långa kröningsprocessen över. Pretentionerna har varit gigantiska: att välja ledare för ett 35-procentsparti har utmålats nästan som en sakral handling, i stil med val av ny påve. Ingen vet om hon är fågel eller fisk.
Men på en punkt är jag lite orolig. I vissa delar av landet har många socialdemokrater strömmat över till Sverigedemokraterna. Kommer Mona Sahlin som partiledare
att förmå stoppa flykten av sossar till Sverigedemokraterna – eller finns det nu risk att alla fördämningar brister?
Se där ett viktigt skäl även för en icke-sosse att önska henne lycka till.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/med-sadana-fiender-blir-man-nyfiken_193341.svd