Häromdagen träffade jag på gatan en gammal arbetskamrat som jag inte har sett på 25 år. På den tiden jobbade vi bägge som reportrar på den socialdemokratiska tidningen Arbetet. Jag slutade på tidningen, blev frilans och egen företagare. Han var trosviss socialdemokrat och stannade kvar som anställd.
Han var obrottsligt lojal mot Partiet, och gjorde därför karriär på tidningen. Han blev ledarskribent – som på den tiden mera var som en propagandacentral, ofta riktad mot ”arbetsgivarna”.
Men, så gick tidningen som bekant i konkurs. Många av journalisterna på tidningen gick rakt ut i arbetslöshet. En del av dem fick då gå dyra kurser för att lära sig att bli egna företagare.
För flera av dem blev det som en chock. De hade levt som anställda i många år, de var vana att ha den anställdes hela trygghet: lön, semesterlön, lediga helger, reglerad arbetstid. Nu mötte de en helt ny värld, helt andra krav. De klarade inte att tänka och leva som företagare.
Min gamle arbetskamrat – han som jag träffade på gatan –
var en av dem som försökte starta och driva ett eget företag. Efter kort tid lade han ner verksamheten. ” Det var för mycket jobb. Jag tyckte inte det var mödan värt.”
Så berättade han att han fått nytt jobb. Anställd igen. Nu på LO. Han kallar det ”trans border trade union”. Ett slags gränsöverskridande facklig verksamhet. För att klara jobbet har han varit på kurs, igen. ” I Barcelona, du vet. Nästa gång i Wien.”
Jag gratulerar honom hjärtligt till detta. Säger skrattande att det verkar som om jag valt fel bana. ”För det är ingen dans på rosor att vara ensam småföretagare i detta land.”

Och då händer det. Han blir som förbytt. Han börjar med hög röst läxa upp mig. Det är som om han slutar vara en person, i stället blir han ett Parti. Han talar oavbrutet, som om han stod i en talarstol. Han talar inte med mig, utan till mig. Och i sammandrag säger han följande.
– Vi (det betyder hans parti) har skapat ett av världens bästa system för småföretagare. Men ni är likadana överallt, ni gnäller. Om du tycker
att det är jobbigt att vara småföretagare så beror det på dig. Det beror sannolikt på att du inte kan hävda dig på marknaden. Eller så har du organiserat ditt företag fel. Göran, du borde kanske syssla med något annat.
Jag säger något om skatter. Men nej: vi har låga skatter, det finns ingen anledning att gnälla, ”ni måste ju vara med och betala som alla andra”.
Jag säger att det är svårt att anställa, eftersom reglerna säger att jag måste betala även om den anställde stannar hemma från jobbet. Men nej: ”i framtiden behöver vi arbeta några år till, då kan man inte vara utsliten, därför är det viktigt att man har rätt att stanna hemma.”
Det är som att gå in i en vägg.

Mannen har misslyckats som företagare – men han vet bättre än alla företagare hur det är att vara företagare.
Mannen har hela sitt yrkesliv levt på pengar som kommer från skattebetalarna. Men det finns ingen som helst tacksamhet. I stället: de skattebetalare som tycker att vi har för höga skatter är ”egoistiska kverulanter”.
Och så det
vanliga, misstänkliggörandet, den hånfulla insinuationen att man som småföretagare är kriminell: ” Det finns säkert andra sätt att klara sig. Inte sant, Göran?”

Nånstans där fick jag nog, avbröt samtalet och gick vidare. Men kan inte riktigt släppa honom i tankarna.
Han är en av de otaliga mellanviktarna i Maktapparaten.
Här fick jag se rakt in i den socialdemokratiska Maktapparatens själ.
Och det är klart att man blir en aning nedstämd.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/mindre-arbete-pa-arbetet_148135.svd