I klartext: när det blir tydligt att det är muslimska grupper som står för övergreppen mot kristna, då väljer Svenska kyrkan att tala om annat.

Det finns artiklar man läser i tidningen, och sedan går de förbi, som om ingenting hade passerat. Uppriktigt talat är många av den dimensionen. Det kan låta hårt, eftersom ingen någonsin vill lägga ner tid och kraft på att skriva en artikel som inte märks. Men ändå passerar många enbart som just så. Mera som läte än som tanke. Sedan finns det artiklar man river ut, viker ihop, sparar för framtiden.

Eli Göndör, filosofie doktor i religionshistoria vid Stockholms universitet och gästkrönikör på denna ledarsida, är en av dem man gärna river ut, viker ihop, och sparar. Nu senast såg jag att han skrev en sådan artikel i tidningen Dagens Samhälle (nr 27 2015) med rubriken Svenska kyrkan likgiltig när kristna utrotas i Mellanöstern.

Överingressen i artikeln lyder: ”Det engagemang som Svenska kyrkan visat för kristna palestiniers utsatthet har bytts ut mot likgiltighet inför den etniska rensningen av kristna i Irak och Syrien. I dessa länder är det främst muslimer som står för övergreppen, vilket uppenbarligen räcker för att Svenska kyrkan ska rikta blicken åt klimat- och miljöfrågor i stället.”

I klartext: när det blir tydligt att det är muslimska grupper som står för övergreppen mot kristna, då väljer Svenska kyrkan att tala om annat.

Svaret från Svenska kyrkan – där jag är medlem – formuleras i det här fallet av Erik Apelgårdh, ”teamledare Mellanöstern, Svenska kyrkan”, i tidningen Dagens Samhälle (19 augusti).

Det är ett märkligt svar. Allting är en beskrivning av allt fantastiskt som Svenska kyrkan gör i Mellanöstern. Situationen i Syrien och Irak gör att det området är ”ett av våra mest prioriterade resursmässigt”. Men ingenting om vad denna prioritet i praktiken innebär. Det är dock andra som utsätter sig för risk. Apelgårdh skriver: ”Vi har partners som gör det med risk för sina egna liv.”

Men vad gör de själva? Lyfter lön?

Benämningen Islamiska staten förkortas nu till IS, vilket naturligtvis för tankarna till nazisternas SS, tyska för ”skyddskår”, Schutzstaffeln.

IS förekommer en gång i förbifarten i nederdelen av Apelgårdhs skrivelse:” Våra partner arbetar med just detta.” Han nämner IS endast i detta sammanhang. Det kommer i förbifarten i nedre delen av artikeln. I övrigt flyr han från att använda ord som islam eller muslim.

”Våra partners arbetar mycket med just detta.” Den humanitära katastrofsituationen. Låter bra. Men vad betyder det? Har det någon som helst förankring i verkligheten? Eller är det bara ord, ord, ord?

Av detta och mycket annat har jag dragit slutsatsen att Svenska kyrkans beslutande elit helt enkelt framstår som i realiteten – otroligt nog, men faktiskt – inte riktigt engagerad när kristna utrotas i Mellanöstern.

Kan det vara så? Och kan man i så fall vara medlem i en sådan kyrka?

Vi får se.

http://www.dagen.se/kronikor/nar-kristna-utrotas-1.386095