På ett år har jag två gånger blivit påkörd av bil. Första gången (nov 2006) som cyklist, andra gången (förra veckan) som gångtrafikant. Vid bägge tillfällena var jag ytterst nära döden.

Första gången cyklade jag i låg hastighet genom en rondell. En bilförare inne i rondellen bestämde sig plötsligt för att svänga höger, och där fanns jag. Föraren smet, jag kastades med våldsam kraft och huvudet före tre meter ner mot asfalten. Man dör av sådant. Men en mikrosekund innan jag landade med huvudet före flög något förbi mig. Det var min svarta axelremsväska.

Mitt huvud landade på väskan. Det var som bomull. Jag bröt armen men var i övrigt helt oskadd. Väskan innehöll sex i vadderade kuvert inslagna exemplar av min och Bo Branders bok Ett år med Jesus.

Denna gång (onsdag förra veckan) skulle jag i mörkret klockan 18 korsa en gata med två filer i vardera riktningen. Gatan var helt fri från trafik. Jag började i rask takt korsa gatan. Halvvägs kör en bil ut från ett garage på andra sidan. Bilföraren gasar ut till vänster, och där står jag. Under en sekund ser jag bilen växa till ett monster framför mig. Jag skriker, hoppar tillbaka.

Bilen träffar mig på yttersidan av knäet, jag kastas två meter bakåt. Faller handlöst med bakhuvudet och nacken före mot asfalten. Tänker ”nu dör jag”. Då trycks min svarta axelremsväska upp under huvudet och nacken. Jag landar mjukt. Jag krossade knäet, men är i övrigt oskadd. Också denna gång innehåller väskan vadderade kuvert med boken Ett år med Jesus.

Så är det. Var och en drar naturligtvis sina egna slutsatser.

För min del medför detta akut en oändlig tacksamhet att vara vid liv. Och julen kommer naturligtvis att bli en tid för fördjupad meditation över de frågor som tränger sig på. Den hårfina skillnaden mellan liv och död. ”Slump” och ”tur” eller Gud och min skydds-ängel?

Och nu? När jag sitter fängslad i rullstol. När alla planer för de närmaste månaderna krossas. När inkomster och resor försvinner. När det värker och smärtar. Vad händer nu?

Allt är upplagt för nedstämdhet, ont också i själen. Men jag är inte längre rädd för det. För numera vet jag att också detta kan innebära något nytt och positivt.

En djup kris, ett allvarligt olyckstillbud, en hjärt-infarkt, en konkurs, en skilsmässa, allt sådant ställer livet på sin spets. Lever jag verkligen som jag vill? Är jag den människa jag vill vara? Tar jag till vara all den rikedom som det innebär att ha ett liv? Eller slarvar jag bort det?

Både frågorna och svaren kan vara smärtsamma. De släpper fram det stora mörkret så att det blir natt i själen. Och många av oss vet att detta mörker kan bli tungt.

Mörker är frånvaro av ljus, och det är denna frånvaro av ljus som gör mörkret outhärdligt.

Men många av oss vet också att det i mörker ofta kan uppstå ett slags nytt ljus. I det nya ljuset får vi syn på en ny väg att gå, och man får ny mark under fötterna. Ibland på stigar och vägar som vi förr inte kände till, eller vägrade beträda. Och jag känner mig nyfiken på de nya vägar som nu kommer att öppna sig.

Dessutom är det passande nog så att julens innersta budskap på många sätt handlar just om detta ljus i mörkret.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/nara-doden-ger-karlek-till-livet_710735.svd