För en tid sedan såg jag rörliga bilder från Mellanöstern där en flock män stenar en ung flicka. Bilderna har inte släppt mig sedan dess. Inte heller tanken att jag själv och många andra lever som om ondskan skulle vara utrotad. Det är den inte.

Genast hör jag någon fnysa över att jag använder begreppet ”ondska”. Det är inte precis ett innebegrepp i svensk debatt. Det antyder något gammeldags, något ”omodernt”, något ”icke-rationellt” – och sådant finns ju inte, eller bör inte få finnas, enligt somliga just nu populära tyckare.

Men ondskan dog inte med nazismens fall 1945, inte med kommunismens fall i början av 90-talet. Den lever och frodas, på alla plan.

Om några veckor ska jag filma i nordvästra Tanzania. Ett område som gränsar till tre länder där miljoner människor slaktats de senaste 15 åren: Rwanda, Kongo, Uganda. När man kommer så där nära blir det verklighet. Vi är här nära Ondskans bultande hjärta. Man känner det. Man kan möta människor som deltagit i bestialiska blodbad på andra människor.

Och så är det då de där bilderna från någonstans i Mellanöstern. Reportern uppger att de är från en viss plats, och att det är en viss folkgrupp som stenar. Det kan vara propaganda, därför kan vi bortse från detta. Men hur som helst är bilderna autentiska. Tagna med mobiltelefon.

Bakgrunden uppges vara att en flicka i byn rymde. Hon lockades tillbaka. När hon kommer hem till byn möts hon av en stor grupp män på byns torg. Sedan kan vi beskåda resten på film.

Några män börjar kasta sten på henne. De skriker. Flickan faller. Stenarna haglar över henne. Männen står lutade i en mörk och aggressiv ring över henne. Hon ligger värnlös på marken. Några av männen sparkar på henne. Stenarna fortsätter att hagla över henne. Man ser män som sticker fram sina mobiltelefoner för att filma – eller kanske skickar de skriken och gråten i telefon till bästa kompisen, som fått förhinder att närvara?

Nu ser man flickan tydligt. Hon ligger på marken och hon blöder kraftigt. Det rinner ut blod från huvudet, men hon lever fortfarande. Hon sprattlar med benen, och kjolen dras uppåt. Man ser hennes svarta trosor. En man kommer fram med ett betongblock i händerna. Han vräker ner det över flickan.

Flickan dör och ligger livlös. Någon går fram och drar ner hennes kjol, det får ju inte förekomma något oanständigt.

Denna lilla filmstump får vreden och förtvivlan att sjuda i mig, som när jag var barn och ung. Som när jag såg de första bilderna från nazisternas koncentrationsläger. Bilderna från Frankrikes krig i Alger. Det brinnande barnet på en väg i Vietnam. Sovjetunionens tanks i Prag. Likhögarna i i det kommunistiska Kampuchea. Den spanske översten i Guardia Civil som försökte störta den nya demokratin och återinföra fascismen.

Sådana bilder väger mer än tusen siffror och diagram. Ty de visar den banala sidan av ondskan, ondskans vardaglighet. Män som nu stenar en ung flicka till döds går sedan hem och äter middag med familjen. Liksom de nazistiska mördarna i Treblinka och de kommunistiska mördarna i Gulag.

Så: ondskan är inte död. Ondskan lever. Och måste tas på allvar.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/nara-ondskans-bultande-hjarta_235871.svd