När Håkan Juholt avgick på hemmaplan och några med förtvivlan ropade ”NEJ!”, då kom en tår i medkänsla med grabben som lyckades göra allting fel. Trots att jag naturligtvis insåg att om han hade fått fortsätta, då hade han mycket snart halverat sitt parti, vilket jag i och för sig inte skulle ha något emot.

När Socialdemokraternas VU sedan lanserade och valde Stefan Löfven till ny partiledare, då blev jag upprymd. Varför? Därför att varje gång jag hört eller läst uttalanden av honom har han sagt bra saker. Om marknadsekonomi, konkurrens, EU, kärnkraft, löner.

För mig som borgerlig är han ett bra val. En partiledare för Socialdemokraterna är (än så länge) aldrig enbart en intern angelägenhet för S. En okunnig, nyckfull, substanslös, pladdrig, osammanhängande ledare för socialdemokratin är ett hot mot Sverige, oss alla.

Det händer att det dyker upp konstiga pajasfigurer i svensk politik, men alltid bara för en kort tid, och de når aldrig högst upp. Ian Wachtmeister och hans kumpan kom och försvann. Juholt trodde att han skulle bli populär genom att ”vara som folk”, men folket gillade det inte.

Folket gillar en ledare som Fredrik Reinfeldt. Han babblar inte. Han hittar inte på.

Kanske framstår Reinfeldt som en aning ”tråkig”. Men denna ”tråkighet” är säkert ett skäl till att vi gillar honom. För ”tråkigheten” består i att han är saklig, balanserad, trygg, lågmäld.

Vi vill inte att vår statsminister ska heta Brazil Jack. Vi gillar ordning och reda, inte dagliga förvandlingsnummer som på cirkus.

Och nu verkar det som att även Socialdemokraterna fattat detta. De har tidigare i snabb takt tillsatt två partiledare (Sahlin och Juholt) som initialt framställdes som ”spännande”, ”utmanande”, ”i tiden”. Sahlin var ”häftig” och Juholt var ”folklig”.

Nu har S kickat ut både Sahlin och Juholt och i stället valt Stefan Löfven till partiledare, och han är en helt annan typ. Raka motsatsen till både Sahlin och Juholt. Socialdemokrater beskriver honom som ”lugn, trygg, stabil, samlande lagspelare, förankrad, respekterad”.

Det är inte ”häftigt”. Men det är bra. Det markerar att politik är något annat än underhållning, kändiseri, löpsedelsorgier.

Det var ett bottennapp när panikslagna socialdemokrater förde fram Håkan Juholt som partiledare. I slutet av året kom ännu ett bottennapp, när panikslagna kristdemokrater försökte föra fram Marcus Birro som partiledare för KD. Detta spöas endast av Gudrun Schyman, som försökte stärka sin ställning i valmanskåren genom att bränna 100000 kronor i sedlar på bål i Visby.

Det är bra för Sverige att dessa stollerier steg för steg korrigeras. Därför gillar jag att Stefan Löfven blir ny ledare för de allt färre socialdemokraternas parti. Sverige får inte bli ett tokland.

Löfven är väldigt bra, särskilt om man jämför med det som varit, och det som hade kunnat komma.

Man får tacka för det lilla.

Och så ser man med stor spänning fram emot kommande debatter i riksdagen, radio och tv mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/naste-statsminister-heter-inte-brazil-jack_6806499.svd