”Religionsfrågorna är i dag mer närvarande i samhällsdebatten än någon gång tidigare… Såväl globalt som i Sverige finns flera tecken på att sekulariseringen har avstannat och religionen blivit mer viktig.”

Så inleds en av uppsatserna i tankesmedjan Timbros bok Religionen i demokratin – ett politiskt dilemmas återkomst, som publicerades i veckan.

Redaktör för boken är Eli Göndör, filosofie doktor i religionshistoria, disputerad vid Lunds universitet. Han inleder sitt förord med att berätta om Harvey Cox, professor i teologi.

1965 förklarade Cox att ”religion inte hade någon utsikt att överleva i ett modernt samhälle grundat på bildning och vetenskap”. 30 år senare konstaterade han att han hade haft fel: ”Trots utbildning och hög levnadsstandard har religionen inte försvunnit utan finns kvar som en naturlig del i människors vardag.”

Det känns som när man öppnar ett fönster och släpper in ren frisk luft i ett instängt unket rum.

Under några år har en liten men högljudd grupp aktivistiska ateister i ”Humanisterna” försökt ockupera synen på och inställningen till religion i Sverige. De har delvis varit framgångsrika, i varje fall i medierna och Skolverket.

Deras budskap har ofta formulerats med hån, arrogans, överlägsenhet. Troende kristna – som jag själv – har utmålats som lallande idioter: vidskepliga, knappt mottagliga för boklig bildning. De ”religiösa” framställs som en liten gammaldags grupp dömd att inom kort försvinna helt – men ändå framställs religion som farlig för samhället, varför den måste bekämpas.

Med tiden har ”Humanisterna” framstått som allt mer verklighetsfrämmande. Man talar om religionens farliga makt, som om ingenting hade hänt på flera hundra år. Som när Gudrun Schyman jämställde svenska män med afghanska talibaner.

Mot denna närmast fundamentalistiska ensidighet ger den nya boken från Timbro en mångfasetterad, nyanserad, kunskapsrik beskrivning av – som titeln anger – ”religionen i demokratin”.

Religion dör inte, försvinner inte, i det moderna samhället. Men den förändras, utvecklas, antar nya och andra former. Modern religion är till exempel mindre hierarkisk än tidigare. ”Prästers, imamers och rabbiners status är inte längre självklar.”

Redaktören, Eli Göndör, menar att denna moderna religiositet ger upphov till ett gammalt och intressant dilemma. Å ena sidan: sekulära demokratier försöker i princip att skilja på politik och religion. Å andra sidan: demokrati bygger på att människor organiserar sig i stora grupper som äger åsiktsfrihet och yttrandefrihet.

Och poängen är: ”Detta kan förstås som en outtalad invit till religiösa grupper att organisera sig för att värna sina intressen.”

Vidare: ”Ett liberalt förhållningssätt bör vara att den religiösa rösten inte kan uteslutas från dialogen i ett demokratiskt samhälle utan att våld görs på yttrandefrihetsprincipen.”

Man säger, tacksamt: Äntligen!

Göran Skytte

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/nej-religionen-tynar-inte-bort_8127870.svd