Just nu är jag åter i Afrika för att spela in dokumentärfilm. Det är tolfte resan hit på några få år. Klart man funderar på vad det är som drar.

I mitt fall är det bland annat känslan att vara nära liv och död. Jag får perspektiv på mitt eget liv när jag ständigt möter människor som rent bokstavligen kämpar för sina liv.

Afrika gör mig mer ödmjuk och tacksam. Afrika gör att jag vill förvalta mitt liv på ett bättre sätt än tidigare. Afrika lär mig att bättre skilja på viktigt och oviktigt.

Å ena sidan vadar man hela tiden i ett hav av mänsklig nöd. Överallt möter man fattigdom, sjukdom, elände. Men samtidigt möter man också människor som är som källor av friskt vatten, de strålar av kraft, värdighet, andlig resning, förtröstan, livsvilja.

Länge dominerades den mediala rapporteringen i Sverige av den nattsvarta eländesbilden av Afrika. Det finns säkert en lång rad både goda och dåliga skäl till att det blev så. Men oavsett orsak, tror jag att denna eländesrapportering bidragit till en bild av afrikaner som nästan viljelösa offer för onda makter.

Och visst finns det offer på denna kontinent. Miljoner och miljoner. Men det finns också motkrafter, människor och organisationer som har och får kraft att skapa öar av hopp i detta hav av elände.

Just nu gör jag tre olika filmer som berättar om sådana människor. Jag ska ge två korta exempel.

En film handlar om livet i byn Chitego. Det är en liten palissadomgärdad bosättning för massajer långt ut på den torra och heta stäppen. Här lever detta urgamla krigar- och nomadfolk som det alltid har gjort.

Hövdingen är analfabet. Han har tio fruar och 48 barn. Men för tio år sedan övergick han till kristendomen. Idag är alla kristna.

De behåller en del av sina gamla hedniska traditioner, men skaffar sig också nya vanor, till exempel gudstjänst varje söndag. Och hövdingen inför nymodigheter. Han planterar träd, och ska nu bygga ett hus av sten istället för av kodynga. Hans son, den blivande hövdingen, bär krigarens traditionella dräkt, men talar i mobiltelefon.

Det är sådant som ”kanske” kan hjälpa massajkulturen att överleva i det oundvikliga mötet med det moderna samhället.

En annan film handlar om Anneth Munga. Hon föddes i en liten by i södra Tanzania. Hennes mamma dog vid förlossningen. Även flickan var nära att dö. En svensk EFS-missionär, Ulla Svensson från Tyringe i Skåne, tog hand om henne. Anneth lärde sig därför tala perfekt skånska.

Hon utbildade sig till präst. Under några år bodde hon i Sverige. Tjänstgjorde som präst på exotiska orter som Höllviken och Genarp. För några år sedan flyttade hon hem till Tanzania. Blev ansvarig för kyrkans diakonala arbete i nordöstra distriktet.

Högt upp i bergen med tropisk regnskog fanns sex förfallna ruiner. Hon och stiftet bestämde sig för att bygga om dessa ruiner till ett universitet. Det var för två år sedan. Idag står det färdigt. Ett universitet i regnskogen på 2000 meters höjd. På söndag ska det invigas.

Det är sådant, och sådana människor, som gör Afrika oemotståndligt. I vart fall för mig.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/oar-av-hopp-i-ett-hav-av-nod_537407.svd