Uttrycket ”det offentliga rummet” kan föra tankarna till läsrummet på stadsbiblioteket. En fredad, tyst, stilla plats för oss alla. Kort sagt: vardagsrummet i folkhemmet. Men i realiteten blir ”det offentliga rummet” successivt en allt mindre intagande plats, om man säger så.

Några exempel.

Landets statsminister avser att gå på bio med sina barn. Möter en ”reporter” anställd av Robert Aschberg på Strix, som sticker fram en mikrofon märkt SVT. Mikrofonen sprutar vatten över statsministern, reportern tycker det är jättekul. Detta i ett land där en statsminister och en utrikesminister på senare år blivit mördade.

Är det ”tanklöshet”? Nä, nä. De har tänkt efter, planlagt. I deras värld – medieträsket, brutal-TV – är det ”skitkul”. Och helt normalt.

Göteborgs-Posten och Dagens PS rapporterar: ”Bilbomb mot rikemansbarn – nu flyr 18-åringen Sverige”. Pojkens mamma är känd direktör, pappan verksam i finansvärlden, förmögen. Någon eller några har terroriserat deras son i åratal. Senast placerade man en bomb under hans bil. Pojken lämnar nu Sverige av rädsla för sitt liv.

Någon som bryr sig? Inte så det stör verksamheten i alla fall. Polisen uppges vara ”förbryllad” och har inga spår. Hallå? Någon där? Det har ju pågått i åratal.

För en tid sedan skrek Aftonbladets sportbilaga ut ”Lägg ner skiten” för att det hade snöat två dagar under alpina VM i Åre. När det svenska bidraget i senaste Melodifestivalen inte vann vrålade samma tidning åter, men nu på löpsedeln: LÄGG NER SKITEN!

För 25 år sedan jobbade jag i kvällspressen. Jag kan tänka mig hur den tidens reportrar hade reagerat: sådana som Staffan Heimersson, Jan Mosander med flera. Idag, vad jag vet, inte ett knyst.

(Men visst finns det fortfarande mediefolk som reagerar. 22 maj gav SvD-tecknaren Berglin sin tecknade kommentar. Två gubbar beskådar en löpsedel från tidningen Express med följande budskap: ”Riktiga storlekar på penisarna i din kommun. Gata för gata.” Den ene gubben säger i pratbubbla: ”Ja, det var väl bara en tidsfråga.)

Till sist: i förrgår ledde jag ett samtal om vita och svarta inkomster på Svenskt Näringslivs ”framtidsmöte” i Malmö. 76 procent av deltagarna var egen- företagare med mindre verksamheter. En del från branscher som restaurang, städ, hotell, bygg.

Plötsligt bränner det till. Någon tar upp frågan om fysiska hot. Till exempel: hur ska egenföretagare klara att leva enligt skattereglerna om de är utsatta för fysiskt hot, typ ”beskyddarverksamhet”? Först betraktar jag detta som ett stickspår. Men förstår genast att jag har fel. Någon säger ”utpressning”, en annan säger ”maffia”.

Efteråt kommer personer som jag känner som sansade fram och berättar, nästan som vore det alldagligt: ”Jag fick budskapet ‘du behöver beskydd så att ingen får för sig att placera dig i Nybroviken‘.”

Jag frågar: Vad gör polisen? Inget. Skattemyndig-heten? Inget. Medierna? Ja, Uppdrag Granskning gjorde ett bra och skakande program. Men ingen annan tog upp det.

Kan det vara så? På punkt efter punkt vänjer vi oss (nästan) vid att ”det offentliga rummet” förvandlas till ett ställe som man helst vill – eller måste – undvika.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/offentliga-rummet-ar-allt-farligare_231533.svd