Det finns ögonblick då världen håller andan, då hotfulla och farliga händelser tycks fylla hela vår tillvaro med skräck och fasa. Kubakrisen, då den sovjetiska flottan bara var ett ögonblick från att utlösa ett kärnvapenkrig alldeles intill USA:s kust. När sovjetiska tanks invaderade Tjeckoslovakien och riktade kanonerna mot demonstranterna på Vaclavplatsen i Prag. Och, naturligtvis, 11.9 2001. Bara för att nämna några exempel.

Det är i sådana ögonblick som begreppet apokalyps får en reell innebörd för oss: en gigantisk strid mellan det onda och det goda, mellan ljus och mörker.
Vi kristna förknippar kanske begreppet apokalyps i första hand med Johannes Uppenbarelse, den bok som avslutar Bibeln. Den skildrar en kosmisk sammandrabbning av gigantiskt format. Läs till exempel kapitel tolv. Å ena sidan ondskan. ”En stor eldröd drake med sju huvuden och tio horn … Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av stjärnorna och slungade ner dem på jorden … ”Den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan”.

Å andra sidan det goda. ”En kvinna, klädd i solen och med månen under sina fötter och med en krans av tolv stjärnor på sitt huvud … Hon är havande … Och hon födde sitt barn, en son som skall valla alla folk.” Varmed avses Jesus Kristus.

Draken står framför kvinnan för att sluka hennes barn. Men barnet ”rycktes upp till Gud och hans tron … Och det blev en strid i himlen: ärkeängeln Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades” och störtades ner från himlen.

Så börjar berättelsen om den strid som sedan dess pågår mellan det onda och det goda, mellan ljuset och mörkret. Och budskapet i Bibelns mustiga sista bok är underbart: ondskan kommer alltid – i varje strid – att till sist förlora.
Och det är, menar jag, just detta vi rent konkret kan se genom hela historien. Gång på gång dyker det upp onda drakar. På Jesus tid var det kejsar Nero som brände de första kristna i Rom. I vår tid är det sådana som Hitler, Stalin, Mao, Saddam Hussein, Pol Pot, Gadaffi, Usama bin-Laden.

Vi ser hur de har makt under en tid, hur de sprider ondska, våld, död, tortyr, förföljelse, svält, massförintelse – men vi ser också att de alltid till slut förlorar, går under. De skapar sina onda imperier, men dessa ”djävulens paradis”, som Benedikt XVI säger i intervjuboken ”Världens ljus. Påven. Kyrkan och tidens tecken”, förvandlas ändå alltid slutligen till grus.
En står kvar. En växer över hela världen. Jesus och hans kyrka.

Visst. Det finns platser på jorden där man fortfarande bränner och dödar kristna. Det finns traditionellt kristna länder – som Sverige – där det pågår ett allt mera aggressivt ”ateistiskt korståg” mot kristendomen. Visst var 11 september inte enbart en djävulsk attack mot USA och demokratin, utan också en attack mot Jesus och den kristna tron.

Men Jesus svar är att han lever och växer. ”Han som vittnar om detta säger: Ja, jag kommer snart. Amen, kom, Herre Jesus.”(Uppenbarelseboken 22:20).

 

http://www.dagen.se/kronikor/om-jesus-och-ondskans-ateistiska-korst%C3%A5g-1.141628