När facket strejkar

I måndags, under storstrejkens första dag, besökte jag mitt barnbarn, 2 år, i Göteborg. På morgonen gick vi bägge förväntansfulla till Slottsskogen för att titta på djuren. Men de hade stängt Barnens Zoo. Och glasskiosken. Och toaletten. Och ridbanan. Runt omkring i området irrade barn som inte fick komma in till djuren. Jag försökte diskutera detta med en kvinnlig strejkvakt. Er aktion går ju ut över barnen? Hon bligade bistert på mig, sade dovt: ”Djävlitt braa. Då känns det på sånna som dej.” För denna hjältemodiga insats i kampen belönades hon om jag förstår saken rätt med 90 kronor mer i månaden. Det är, i hennes fall, enligt min mening 90 kronor för mycket. Å andra sidan har jag under strejken träffat kommunalare som borde ha, inte 90, och inte 900, utan 9 000 kronor mer i månaden. Jag ska ge ett exempel.

En anhörig till mig är bosatt på äldreboende för gamla som inte klarar sig själva. Han råkar ut för en tandolycka och måste till tandläkare. På grund av blockaden kan personalen inte hjälpa honom till tandläkaren. En av dem ringer till mig, som befinner mig på annan ort, och ber mig komma. Och så tillägger hon: ”Det är kanske strejkbryteri att ringa det här samtalet. Men jag måste i första hand tänka på de gamla”. En sådan människa är till sitt inre naturligtvis helt annorlunda funtad än den hjältemodiga strejkvakten i Göteborg som hindrar barn från att gå på toa och titta på djur och tycker att detta känns ”djävlitt braa”. Så låt oss då säga det rent ut. Hon som sätter facket före barnen unnar jag inte ett öre. Hon som sätter de gamla före facket är värd sin vikt i guld. Den första fick 90 kronor för mycket, den senare 9 000 för lite. Till vem av dessa två vill du lämna ditt barn? I vems händer vill du anförtro dina gamla och skyddslösa? Svaret är givet. Inte till den som är upptänd av glödande klasshat, utan till den som är uppfylld av kärlek till medmänniskan.

Bägge två finns inom samma organisation. De är helt olika som individer och som yrkespersoner, men bägge tillhör samma fackliga kollektiv. Men den ena sätter kollektivet framför individen, den andra sätter individen framför kollektivet. Och då undrar man: vem av dem representerar en framkomlig väg för vård och omsorg i framtiden? Eftersom jag har gamla anförvanter har jag numera också omfattande erfarenhet av äldrevården. Jag möter där all sorts personal. Hängivna människor som ställer upp, behandlar de gamla med kärlek och omsorg, jobbar dubbla skift om det saknas personal, anmäler sig för tjänst på jul och nyår. Men jag möter också människor som tycks sakna allt intresse, de tittar på tv i stället för att prata med de gamla, sitter loja och passiva, ringer och sjukskriver sig i sista stund trots att de är friska. Och det ruggiga är: i offentlig skattefinansierad vård och omsorg har de samma eller i stort sett samma lön.

Där är det ju ”jämlikt”, och i praktiken innebär det att den late och ointresserade har samma lön och villkor som den arbetsamma och hängivna. Där är det ”kollektivt”, och i kollektivet gör man inte skillnad mellan den individ som vårdar andra med kärlek och den som bara vårdar sin egen lathet med omsorg. Jag ser dem framför mig. Å ena sidan den brutala strejkvakten i Göteborg, högmodig, maktfullkomlig, uppfylld av självrättfärdighet. Å andra sidan den hängivna vårdaren på äldreboendet, uppfylld av sann omsorg, önskan att göra rätt och gott, oegennytta. Den ena är född och uppvuxen i sosse-Sverige, den andra är invandrare. Gissa vem som är vem. Ni vet svaret.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/om-klasshat-och-karlek_94686.svd