För ett tag sedan talade jag i en församling, där kyrkoherden före mötet avslöjade att han hade en – som han uttryckte det – ”hemlig önskedröm”, att ”församlingens alla anställda för en gångs skull ska komma till kyrkan för att lyssna och delta.”

Jag frågade: är det så illa? Han svarade: Ja, man får vara glad om det kommer någon av de anställda till första advent.

I andra sammanhang har jag hört representanter för församlingens förtroendevalda klaga över församlingens präster: De går sällan eller aldrig i kyrkan om de inte tjänstgör.

På ett ställe avslöjade ordföranden i kyrkorådet (en rejäl och trovärdig kvinna i mogen ålder) att flera av församlingens präster ansökt om tjänstledighet under påskhelgen ”för de ville vara lediga under påsken, som vanligt folk”.
Jag har under mina resor runt om i landets församlingar samlat på mig många sådana erfarenheter. Inte enbart från min egen kyrka, Svenska kyrkan. Det finns sådant här lite varstans, om än inte överallt.

Det är så sorgligt. Och bedrövligt. Och det är så underbart att det inte är på detta sätt överallt. Det är så trösterikt att det finns många församlingar där alla anställda är trogna gudstjänstfirare, där prästerna och pastorerna känner behov av att gå i gudstjänst även om de inte själva står på tjänstgöringslistan.

Jag lyfter gärna fram sådana goda exempel. Men det är också viktigt att påtala avarterna.

Det är inte bara sorgligt när präster, pastorer och kyrkans övriga anställda inte sätter sin fot i kyrkan om de inte har tjänsteplikt. Det är faktiskt upprörande. Hur har det kunnat gå så långt? Om inte kyrkans eget folk går i kyrkan, varför ska då andra gå i kyrkan? Hur blir det med trovärdigheten?
Jag vet inte om det finns statistik som visar hur det ligger till. Men prästen Fredrik Modéus, som talat i fler än 200 församlingar om församlingsbyggande, intygar att det är ett verkligt och svårt problem.

Och jag har ögon att se med. Komministern predikar – men var är kyrkoherden? Kyrkoherden predikar – men var är de tre andra prästerna i församlingen? För att inte tala om de anställda. Varför är de inte här?

Jag besöker ibland en kyrka i en stad i Mellansverige. Kyrkan och församlingsexpeditionen ligger vägg i vägg. I denna församling har de en fin gammal tradition. Klockan 08.30 samlas man i kyrkan för att be laudes, en underbar morgonbön som sedan gammalt finns hos såväl katolikerna, lutheranerna som de ortodoxa.

I normala fall deltar tre eller fyra äldre damer. Men var är församlingens präster, diakoner och övriga anställda? Genom glasrutan i kyrkan ser jag hur de en efter en anländer till sin arbetsplats. Men de går till vänster, till kontoret. De går inte till höger, till kyrkan och laudes.
Det är faktiskt helt obegripligt. Ledningen för ett gym skulle aldrig godta att personalen och tränarna blev mer och mer orörliga och överviktiga. Men på inte så få håll i den svenska kyrkligheten tycks man acceptera att både personal och ledare avstår från andlig mat, varvid de får ett i andlig mening allt mera anorektiskt utseende.

Gode Gud, hjälp oss!

 

http://www.dagen.se/kronikor/om-pr%C3%A4sten-inte-g%C3%A5r-i-kyrkan-varf%C3%B6r-ska-andra-g%C3%B6ra-det-1.128002