Då och då går kapitalismen in i mer eller mindre allvarlig kris, och varje gång händer samma sak. Den extrema vänstern tror att detta är kapitalismens ­slutliga kris, att denna kris kommer att leda till ­kapitalismens undergång. Den mera moderata ­vänstern, typ svensk och annan socialdemokrati, ser ­dessa kriser som tillfällen att förstatliga och ­socialisera. Och i bägge fallen känns det som om de – egentligen – gillar att det är kris.

Ta socialdemokrater som Mona Sahlin och Morgan Johansson. Hur mycket gillade de läget för två år sedan när ekonomin såg stark ut, när Borg kunde ­fylla ladorna, när människor fick jobb och blev ­rikare? Inte ett dugg. De var knäpp tysta och surade.

Och hur är det nu?
Wow! Nu är det fart på dem. Nu har de piggnat till. De talar med ­bekymrad min och tung stämma om krisen, men ändå kan den tonsäkre höra en alldeles tydlig underton: av skadeglädje.

Lyssna bara till Morgan Johansson, som säkert har som ambition att så småningom efterträda Sahlin. Han är fullblodspopulist. Också i detta läge hittar han den i vissa kretsar rätta ­populistiska tonen: ”Det kan bli Maud Olofsson som får begrava Volvo.”

Vet han hur krisen skall lösas? Naturligtvis inte. Har han någon som helst erfarenhet av hur man löser och hanterar kriser i stora kapitalistiska företag? Naturligtvis inte. Han är en 37-årig partibroiler som hoppas att krisen för hans del skall fungera som en räkmacka till rege­ringsmakten och Rosenbad.

Både han och Sahlin vet att den vanlige väljaren inte är doktor i företagsekonomi och professor i ­nationalekonomi. De vet att krisen är mylla för olika folkliga fördomar, baserade på bristande insikt och kunskap. Och de är beredda att utnyttja det.

Om det hade handlat om till exempel invandrar­politik eller så kallade hbt-frågor, då hade de talat med förakt om fördomar. Men när det gäller företag och ekonomi, då är det fritt fram för populism, för­domar och okunnighet.

I den världen är allt enkelt. ”Kasta ut invandrarna.” ”Stoppa bögarna.” ”Förstatliga bilindustrin!” Allt ­reduceras till enkla slagord, som man tror skall attrahera det enkla folket som tänker enkla tankar.

Det är inte att älska folket. Det är att förakta folket. Det spelar på folkets rättmätiga oro och rädsla för krisen. Men det syftar inte till att lösa krisen. Det ­syftar bara till att föra partibossarna Mona och Morgan närmare maktens köttgrytor.

Mona Sahlins tal
om att staten skall ta över under en övergångsfas får inte oväntat stöd från Aftonbladets lojala ledarredaktion (2/12). ”Det finns ingen ­anledning att utesluta något, inte ens statligt ägande, för att ge den svenska fordonsindustrin möjlighet att fortsätta utvecklas.” Det krävs nämligen ”kraftfulla åtgärder” för att ”stärka bilindustrins förändringskraft”.

Det är viktigt att stärka bilindustrins förändringskraft. Men finns det någon som på allvar tror att ­detta kan ske genom att staten tar över ägandet – dessutom bara under en ”övergångsperiod”?

Det finns bara två alternativ. Antingen tror de inte på vad de säger – och då är det illa.

Eller så tror de på vad de säger – och då är det ännu mera illa.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/pa-rakmacka-till-rosenbad_2158247.svd