Från min balkong ser jag tusende efter tusende, alla med någon form av betald ledighet, på väg ut mot den långa härliga stranden vid Öresund.

De ser glada och obekymrade ut, och jag inser att de ännu inte hunnit läsa Aftonbladet (3/7), där det bland annat informeras om att de alla i själva verket är ”på väg mot den sämsta av världar”.

Avses möjligen Zimbabwe? Darfur? Inte alls. Aftonbladets ledarskribent avser ett annat skräckscenario, nämligen Sverige under fortsatt icke- socialistisk regering. Budskapet är kristallklart: allt blir sämre.

Jag själv är ju en aningen frustrerad borgerlig väljare. Allt går inte som jag önskar i politiken. Jag tycker till exempel att de nya moderaterna verkar vara ännu mera bunker än de tidigare.

Men detta är lappri i jämförelse med vad som enligt Aftonbladet väntar folket. Jag betraktar de stackarna där nere. Där kommer de med glass i händerna och iPod i öronen farande på sina cyklar och rullskridskor, och de vet inte vad som väntar dem enligt Aftonbladet: ”den sämsta av världar, med dyrare lån, minskad konsumtion och stigande arbetslöshet”.

Jag har visserligen semester men inser att jag måste tjäna lite mer pengar medan tid är. Cyklar till kontoret. På hissdörren finns två besked. Det ena är att hissen är ur funktion. Det andra är från brevbäraren. Han skriver att han inte kan dela ut posten eftersom hissen är ur funktion.

Jag kontemplerar över detta. Eftersom det är ett kontorshus och eftersom det är mitt i sommaren är posten sannolikt inte betungande. Men han väljer ändå att inte gå fem trappor upp för att dela ut några få kuvert.

Möjligen är han fackligt aktiv, och då strider det kanske mot hans fackliga samvete att gå fem trappor. Istället väljer han att ta fram ett block, skriva ut sin dom, stoppa ner posten i cykelväskan, och sedan köra staden runt med detta i bagaget. Eftersom han inte kunde förmå sig att gå fem trappor.

Jag återvänder då till mitt hem. Får lite tid över till hemarbete. Soppåsen är full. Förr i tiden hade jag snurrat ihop påsen och kastat den i sopnedkastet.

På femtiotalet ansågs detta svenska sopnedkast vara en befrielse, en triumf för den svenska renligheten och rationalismen. Det finns faktiskt offentligt finansierade hyllningsfilmer om sopnedkast från den tiden. Sopnedkastet blev rent av en del av ”den svenska modellen”.

Men det var då. För några år sedan insåg man att detta var en hemsk sak. Soporna kunde ju hamna lite huller om buller. Tänk er: mjölkpaket tillsammans med bananskal! Dessutom måste ju de människor som förr i tiden kallades ”sopgubbar” fösa upp sopbehållarna till sina sopbilar.

Allt detta förklarades farligt och hemskt och orättvist. Därför påbjöds att vi skulle bygga ett ”miljöhus” för modern och rationell avfallshantering. Detta ­ miljöhus är numera titt som tätt proppfullt av sopor som svämmar över alla bräddar. Av något skäl som inte förklaras hämtas soporna inte. Kanske var det någon som blandat en flaska Chablis av glas med en pappförpackning rödtjut?

Däremot har vi fått råttor som grannar.

Fast det är kanske också Reinfeldts fel?

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/pa-vag-mot-den-samsta-av-varldar_1435095.svd