En utmaning för vänstern

Med anledning av påvens död deltog jag häromdagen i tv-programmet Pressklubben (SVT 22/4) som ställde frågan ”Är det för mycket om påven i svenska medier?”. Jag svarade nej. Vi har inte för mycket påve i medierna. Vi har för mycket Olinda och ”Sexchock i tv” på löpsedlarna.
Panelen bestod bl a av två välkända vänsterdebattörer från olika generationer.
Kristina Hultman, ung feminist, tidigare redaktör för Arena och Bang, uttalar att hon i och för sig är intresserad av religiösa frågor och har respekt för katoliker. Men sedan kommer det:
Påven Johannes Paulus II förde en politik som var ”människovidrig”. Katolska kyrkan är en ”starkt patriarkal mansdominerad mycket högervriden konservativ makt som styr över våra privata liv”. Denna hierarkiska maktstruktur har åsikter om familjebildning och kvinnans rätt som ”leder till att miljontals kvinnor (och även andra) dör över hela världen”.
Gunnar Fredriksson är sedan årtionden en av Aftonbladets ledande politiska kommentatorer
(s). Han menar att påvens begravning var ”ett spektakel”. Han ”vill understryka hur odemokratisk den här manliga maktstrukturen är med dessa gamla ungkarlar”. Särskilt nämner han att påven har kontakt med Gud. ”De som hänvisar till Guds budskap på jorden, de kan man inte diskutera med.”
Fredriksson skulle sannolikt aldrig beskriva till exempel muslimska mullor och imamer med samma nedlåtande förakt som han beskriver påven och katolska präster. Och om han gjorde det, skulle ordvalet möjligen medföra att han, liksom Runar, fick en fatwa uttalad över sitt liv.
Hettan i attackerna förbluffar. Är vi på Nordirland för 25 år sedan?

Jag är inte katolik. Ändå blir man engagerad. Tror de verkligen att ”papisterna” står för dörren och försöker tränga in i vårt så kallade folkhem?
Låt oss se vad de säger.
Fredriksson varnar för att katolska kyrkan är ”en mycket stark maktfaktor som kommer närmare oss genom EU”.
Katarina Hultman förklarar hotbilden med en lång tankekedja så här: katolska kyrkan närmar sig islam,
både islam och katolska kyrkan är mansdominerade och hierarkiska, de vill ha ett samhälle som bygger på kärnfamiljen med pappa i toppen, detta strider mot allt som kvinnorörelsen och vänstern kämpat emot, men det lockar män i väst som vill återta sin gamla makt inte bara i kyrkan utan också i sängkammaren.
Kritiken mot katolska kyrkan är inte teologisk. Den är politisk. För många i den mondäna vänstern är det förmodligen mindre kontroversiellt att tala om Gud Fader i himmelen än att tala väl om faderns betydelse i familjen.
Och jag tror att det är så: det finns inom det politiska etablissemanget till vänster en genuin oro för att påven kan få ett inflytande – till exempel via EU – som kan påverka det socialdemokratiska samhälle de byggt upp.

Den instinktiva reaktionen är naturligtvis att avfärda detta som skrattretande. Men tillåt oss ändå en sekund att leka med tanken: tänk om de i någon mån finns grund för deras oro?
Till exempel. Katolska kyrkan står för familjen. Det finns värderingar om sex och
samlevnad. Mycket av det som sägs där var helt naturligt bara för några årtionden sedan, i Sverige. Så kallat vanliga människor känner igen sig i dessa värderingar. Många kanske till och med längtar efter att få höra sådana värderingar i det offentliga samtalet.
Jo. Nog är det så. Runt om på jordklotet finns det människor som tänker annorlunda än den lilla grupp som dikterar vad som för dagen är politiskt korrekt i Sverige. Och det är klart att denna lilla grupp då känner sig hotad.
Det är bra.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/paven-mot-olinda-pa-lopsedlarna_417483.svd