Ser mig om i det svenska politiska landskapet i dag, och upplever mest att det känns … glåmigt.

Ohly… gäsp. Jaså, avgått? Vem är partichef nu då? Ja visst, Sjönöd, jag menar Sjöstedt. Han kanske trivdes bättre på gräddhyllan i EU?

Miljöpartiet? Tja, det är flera veckor sedan jag blev ens det minsta irriterad över det där partiet. (Min granne frågade idag i hissen: Vad heter deras språkrör nu för tiden?)

Socialdemokraterna – famlar och velar, gäsp gäsp, en partiledare utan karisma, ett parti utan själ, plus Ilmar Reepalu och rödbrun sörja i Malmö och Skåne (där jag bor).

SD? 1988 ledde jag galan i Sjöbo mot invandringsfientlighet. Då var främlingsfientligheten knappt politiskt artikulerad, i opinionen handlade det om ett fåtal på marginalen. Sedan kastade sig landets politiker och medier över frågan. Och nu är SD på väg att bli landets tredje största parti: 17 procent i Skåne, enligt Sifo. Obehagligt. Några tänker säkert: dags att välja ett nytt folk! Andra tänker: dags att välja ny politik?

Hur är det då … gäsp … flacka med ögonen … på regeringssidan?

Uppriktigt talat, också där känns det lite… dävet.

Reinfeldt? Inger fortfarande förtroende. Men när jag senast såg honom i teve mot oppositionen undrade jag om han var mentalt närvarande. Ledsna, sorgsna, nästan tomma ögon.

Kanske det har med den privata situationen att göra? Eller är han trött på alltihop? Har Sverige ”blivit för litet”? (O vad jag längtar efter att få se om så bara en glimt av testosteron och glöd i hans blick. I grunden gillar jag ju Reinfeldt.)

Den övriga treklövern då? För att tala boxningsspråk: de verkar hänga på repen.

KD:s partiledare är troligen till och med sämre ute än vad siffrorna visar. (Hoppas jag har fel.)

Björklund. Helt ok att han efterträdde Leijonborg. (Men jag tror att vi väntar på Birgitta Ohlsson.)

Annie Lööf. Född och uppvuxen utanför Värnamo. Det märks lite i själva stilen. Jag tycker att det är positivt. Många bedömare säger att hon är dålig, men jag håller inte med. Tvärtom tycker jag hon idag är den som – till skillnad från andra – förmår sprida lite glans åt allianspolitiken, en känsla av lust och iver för politik och regerande.

Men, som helhet känns det alltså lite glåmigt. För att fortsätta tala boxningsspråk: en småtrist match, ständigt avvaktande, sällan i närkontakt, ett sömnpiller.

Kommer på mig själv med att rentav längta tillbaka till Per Ahlmark, ett tag ledare för FP och faktiskt även vice statsmister. Polemiker, alltid passionerad och brinnande, ofta inopportun sanningssägare.

Jag läser just nu hans självbiografi, med den avundsvärda titeln Gör inga dumheter medan jag är död! (Atlantis).

Här haglar det av snabba ideologiska jabbar, ibland tunga politiska rallarsvingar. Men han skriver också utlämnande om kriser, sjukdomar, kärlek, förälskelser och självmord. Den gamle ateisten skriver till och med om Gud.

Det är politik och liv som glödande passion. Vi skulle behöva lite mer av det i dagens politiska landskap. Eller hur?

 

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/politik-som-gasp-eller-passion_7699670.svd