Relationsproblem. Jag är en av dem som jublade högt och offentligt när Alliansen vann valet för snart två år sedan. På denna plats luftade jag (14/10-2006) mina känslor under rubriken ”Länge Leve Det Nya Sverige”.

Texten gick i samma stil: ”I ett enda huj svepte väljarna bort den grå och deprimerande känslan av tristess, stillastående, ovilja, motvilja. Man riktigt kände hur nationen drog en suck av lättnad.”

Och, hur känns det i dag då? Baksmälla?

Nja. Låt mig säga så här. Denna regering har fått mera stryk av sina egna anhängare i media än jag upplevt någonsin tidigare. Borgerliga samhällsdebattörer (som jag själv) har de senaste veckorna inte bara pyst över, i några fall har de kokat över. Tonläget har ibland präglats av misstroende, ilska, en känsla av svek, ibland (under Almedalen) av illa dolt förakt, en kolossal besvikelse.

Jag själv känner mig mest villrådig och vemodig. Ungefär som när en stormande förälskelse efter kort tid visar tecken på att övergå i något helt annat.

Man förlovar sig med en underbar varelse, man ser en ljuvlig framtid tillsammans, en lång och stabil och efter hand fördjupad kärleksrelation.

Så börjar det omedelbart krackelera. Man upptäcker att den andra har dolda problem. Den andra verkar snabbt tappa intresset och är mest intresserad av andra. Själv blir man avsnoppad. Den andra verkar plötsligt tvär och avvisande. Man trodde att det skulle bjudas på hummer och champagne, i stället blir man motvilligt tillslängd en vidbränd korv utan mos.

Det är begripligt att man då kan koka över av ilska och besvikelse. Men jag själv kan inte ge upp hoppet. Jag kan ju fortfarande tycka om den andra, med alla hennes fel och brister. Kan inte helt överge tanken på en framtid tillsammans. Men samtidigt…

Det finns i en sådan situation (både i en kärleksrelation och i en politisk relation) möjlighet att reagera på flera olika sätt.

Man kan tvärt avsluta förhållandet. Förklara vitt och brett att den andra har så stora problem att man inte längre orkar. ”Det finns ingen framtid.” I värsta fall leder det till en hatfylld skilsmässa.

Eller så försöker man ändå tänka gott och positivt om den andra. Vi hade ju de bästa förutsättningar. Det finns en framtid. Fast då måste något positivt hända.

Det är då man kan känna vemod
. Och där befinner jag just nu mig själv i förhållande till alliansregeringen. Jag funderar varje dag på: ”hur kunde det gå så här illa?”. Finns möjlighet gå vidare? Jag tror ju att jag fortfarande ”nånstans” tycker om den. Jag kan inte förstå varför hon sminkar sig så fult, men jag ser att det finns något fint under allt kladd.

Samtidigt har jag allt oftare börjat fråga mig: vill denna regering verkligen ha mig? Hon uppträder ju mest som om jag, hennes väljare, på något sätt är till besvär och förtret.

Och det är klart:
även om jag inte är arg, så tål man ju inte vad som helst, inte i längden. Om det visar sig att man inte duger, då måste man ju till slut dra.

Vart då? Tja. Inte till de andra. Men man kan ju välja att inte ha någon närmare relation med någon. Det känns faktiskt rätt frestande. I vart fall just nu. Att inleda ett tillfälligt politiskt celibat.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/politiskt-celibat_1471475.svd