Det har som vanligt varit en intressant upplevelse att under en hel vecka dagligen och stundligen följa en parad av personer, som med maximal tillgång till och under extremt omfattande bevakning av alla former av medier, oupphörligen hävdar att de är marginaliserade och förföljda. Pride, alltså.

Själv talade jag denna vecka inför 2500 personer. Nej, inte på Pride utan på en annan veckolång festival, Livets Ords Europakonferens i Uppsala. Cirka tiotusen personer på festivalområdet varje dag, ett par tusen på varje möte, morgon, middag, kväll. Med noll intresse från medierna.

Tydligare kan det inte visas. Vissa blir kelgrisar i medierna, andra blir totalt ignorerade och ibland trakasserade. Och sedan några år är Pride den kanske mest omgullade rörelsen och händelsen i den svenska medievärlden – i vart fall den med bas i huvudstaden. Hbt är idag en medial maktfaktor, de marginaliserade och förföljda finns på annat håll. Årets upplaga av Pride bjöd mig emellertid på en sällsam vision av déjà vu . Jag känner igen mig från vänstertiden.

Först präglades vänstern på 60-talet – liksom Pride för något år sedan – av stor gemenskap och eufori. En gång varje år samlade man sig till en väldig gemensam fest och parad, första maj. Sedan uppstod på 70-talet inbördes splittring och uppdelning i olika sekter och fraktioner – vilket verkar vara på gång inom HBT-rörelsen just nu.

Då anklagade extremister i Kommunistiska partiet marxist-leninisterna extremisterna i Sveriges kommunistiska parti för att vara ”borgerliga” och ”socialfascister”. Nu är det Alexander Bard som angriper den manliga gayrörelsen:

”Gayvärlden (har) tragiskt nog blivit den plats där den konservativaste synen på kvinnan frodas idag… Gaykulturen har själv fastnat i heteronormativiteten och rentav blivit ett av dess starkaste fästen.” Hbt-världen riskerar att ”reduceras till en banal parodi på heteronormen” (Newsmill.se 28/7).

På 80-talet gick en del av eliten i avgrundsvänstern över till etablissemanget, antingen till den socialdemokratiska apparaten eller till den kapitalistiska Kinnevik-koncernen. Idag kritiserar livsstilstidningenDorians Jake Rydqvist bögikonen Christer Björkman för att berika sig själv och ”utarma gaykulturen” genom bland annat arrangemanget Schlagerkväll på Pridefestivalen i SVT.

Då brände vi studentmössor och bysthållare på offentlig plats – idag hånglar de kollektivt och organiserat på öppen plats.

Då öppnades finkulturella Dramatiska teatern för en lightversion av bokstavsvänsterns kultur – idag bidrar Dramaten till Pride Light med ”en nästan glitterfri vuxenafton”.

Och då som nu: medierna kapitulerar totalt. Då invaderades landets redaktioner av vänsterjournalister (jag var en av dem) som såg som sin uppgift att föra klasskamp och förändra samhället i och genom medierna.

Alla som på minsta sätt ifrågasatte att Sverige skulle omvandlas till ett socialistiskt samhälle kallades för ”fascister”, ”borgare”, ”reaktionärer” och tystades. Idag framstår vissa delar av medierna som megafoner för hbt-rörelsen, och den som eventuellt vågar ifrågasätta kallas rutinmässigt för ”homofob”. Jag har även sett uttrycket ”hetero-fascist”.

Själv är jag glad och tacksam över att – denna gång – ha distans till det som – för ögonblicket – är det politiskt mest korrekta.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/pride-borjar-likna-avgrundsvanstern_3291591.svd