I dag för en vecka sedan stod regimens finansminister Bosse Ringholm på ett torg i Kärrtorp utanför Stockholm och talade till massorna. Han brännmärkte där den politiska opposition, som gjort sig skyldig till följande brott: ”De vill ta makten för maktskiftets skull.”
Han förklarade därefter, enligt referat i Svenska Dagbladet (29/8): ” För oss socialdemokrater har makten inget egenvärde.”
Smaka på den formuleringen en gång till: ”För oss socialdemokrater har makten inget egenvärde.”
Det snällaste man kan säga om den formuleringen är: antingen tror karlen på det han säger (vilket är illa, ty det tyder ju på en fullständig brist på självinsikt och verklighetsförankring), eller så tror han inte på det han säger (vilket ju, som alla förstår, är ännu mera illa).

Ungefär samtidigt förklarade Lars Stjernkvist att han ska avgå som socialdemokraternas partisekreterare. Hastigheten i beslutet, den dånande tystnaden runt Stjernkvist från ledande partikamrater, det faktum att han avgår utan att ha fått nytt jobb –
allt detta pekar på att hans avgång troligen beror på intern konflikt.
Men icke ett ord om den saken. Det kan man i och för sig förstå. Och om han hade nöjt sig med att inget säga, då hade det varit helt i sin ordning. Men det gör han inte. Som grundorsak för sitt beslut anger han i stället följande: han har tröttnat på tågresandet, ”det finns andra saker som lockar”, och att han avgår nu ”när det är som gladast” (SvD 28/8).
Kan man tro det? Tågresandet, ja, kanske. Andra saker som lockar, jo, kanske det. Men ”när det är som gladast”? Där brister det. Finns det någon som tror att livet kring Persson i dag är ”som gladast”?

Två av partiets absolut mest framträdande personligheter har alltså inom ett par dagar givit oss var sin bild av hur de – i vart fall utåt – uppfattar sitt parti. I sammandrag: det är ett parti som till skillnad från andra inte ser makten som ett egenvärde, och det är ett parti där stämningen just nu är ”som gladast”.
Man kan inte utesluta att de verkligen upplever sig själva på
detta sätt. I så fall är det alltså illa. Alternativet är att de inte tror på vad de själva säger. Och då är det, som jag skrev, ännu mera illa.
Men för oss andra är det ju bra. Mycket bra. Ty om partiets ledning har en alldeles förvänd självbild, då kommer det förr eller senare att slitas sönder av sina egna inre motsättningar.
De talar så ofta om ”socialdemokratins själ”. Men med själen är det ju så, att den inte mår bra om bilden av jaget skiljer sig allt för mycket från det verkliga jaget. (Ni vet, det finns t ex människor som går omkring och tror att de är Napoleon.)
Bitarna i själens pussel måste passa ihop, i vart fall någorlunda. Om man t ex upplever sig själv som glad och oegennyttig, kan det uppstå inre slitningar om man upptäcker att man i andras ögon framstår som surmulen och maktfullkomlig – och om man dessutom själv börjar upptäcka att man har felaktig självbild, då kan det bli riktig kris.
Den socialdemokratiska självbilden har genom alla år varit magnifik. ”Vi är de enda som kan regera
landet.” På andra sidan har den icke socialistiska oppositionen visat svag och vacklande självbild: ”Vi säger att vi vill regera, men det är nog bäst att korsa fingrarna bakom ryggen.”

Nu plötsligt växer oppositionens bild av sig själv. Vi vill och vi kan regera. Plötsligt börjar de tidigare gapande tomrummen i den oppositionella själens pussel fyllas med nya pusselbitar. Och folket börjar se en ny bild växa fram. En naken kejsare, som i gårdagens Sydsvenska Dagbladet förklarade att han kan sitta kvar även över 2010, minst, det vill säga i evighet. Och mot honom fyra frejdiga musketörer.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/pusselbitarna-passar-inte-ihop_161833.svd