Hamnade häromkvällen i animerad politisk diskussion på en privat fest. Lite som på 60- och 70-talen. En något uppeldad vän hävdade att Putin kan bli ”som Stalin”. Jag tyckte det var ”struntprat”. Höga röster, fingrar som viftade. Till slut hamnade vi naturligtvis hos Trump.

Efteråt fick jag behov att formulera min enkla mening. Ungefär så här: Putin är inte Stalin. Putins förmåga till ondska är förmodligen bara en bråkdel av Stalins förmåga till ondska. Putins förmåga att ge sig ut på härjningståg i världen är mer begränsad än Stalins förmåga att under 40-talet lägga stora delar av världen under bolsjevikernas styre.

I jämförelse med Stalin är Putin på sätt och vis en Lilleputt. Putin skulle till exempel troligtvis inte (kunna) svälta ihjäl miljoner av landets medborgare, som Stalin. Inte avrätta en stor del av partiets och militärmaktens högsta ledning.

Det innebär inte att Putin inte har förmåga att ställa till elände. Men man behöver knappast befara ett tredje världskrig – i vart fall inte liknande första och andra världskriget. Vare sig leriga skyttevärnsgropar (första världskriget) eller sönderbombade huvudstäder (andra världskriget).

Däremot måste vi tydligen förutse en ny sorts ”världskrig” där Putin kommer att försöka ingripa i land efter land, genom att manipulera politiska val och medier. Målet är då inte längre att ta över herraväldet med kanoner och bomber, utan påverka med ultrasofistikerad mediestrategi.

Putin är av allt att döma mycket smartare än Stalin. Är Putin ens kommunist? I så fall en annan typ av kommunist än Stalin.

Han är på sitt sätt en tsar, som Stalin. Men inte en röd tsar som Stalin. Snarare röd-brun-svart. Denna röd-brun-svarta röra växer i land efter land. Det finns fog för oss att misstänka att Putin varit inblandad, inte enbart i USA:s val utan också i andra.

I dag kommer en stor del av det massiva stödet för de bruna, i land efter land, från massor som tidigare röstade i en eller annan mening rött. Nu senast fattiga vita arbetarmassor i USA som slagits ut av globaliseringen. Resultat: om några dagar är Trump faktiskt president i USA. Med (verklig eller låtsad, men uttalad) Putin-sympati.

Än så länge kliar de varandra på ryggen. Men det vore extremt naivt att tro att de bägge kommer att bli och förbli bästisar. Konstellationen Putin – Trump kan i själva verket bli ytterst farlig.

Som kristen ser jag att detta snabbt skärper behovet av stöd och vägledning från kyrkornas ledarskap. Svensk kristenhet – och Svenska kyrkan i första ledet – har i decennier grottat ner sig i frågor som kvinnliga präster, homo-bi-queer-transsexualitet, apelsiner från Jaffa i Israel, sådant som idag allt mer framstår som tramspolitik.

Med Putin i Ryssland och Trump i USA kommer vi alla att behöva en ny och stark vägledning. Det gäller inte minst oss i kyrkligheten.

Så tycker jag. I korthet.

http://www.dagen.se/kronikor/putin-ar-inte-stalin-1.912314