Jag har denna vecka köpt aktieindexobligationer i kärnkraft. En svensk bank säljer andelar i en global aktieportfölj som satsar på ”uran och energi”. Deras slagord är: ”Låt pengarna växa ikapp med världens främsta energikällor.”

Detta till synes enkla budskap innebär på punkt efter punkt att tidigare tabun utmanas. Många i den rödgröna röran blir sannolikt fortfarande väldigt upprörda när de läser om globala kärnkraftsaktier till folket.

För inte så länge sedan ansågs det i vida kretsar fult och misstänkt att äga aktier – och i vissa kretsar hänger den uppfattningen kvar ännu. Tills helt nyligen var det näst intill omöjligt att få höra någon säga ”jag vill behålla och bygga ut kärnkraften” – och i vissa kretsar är det fortfarande lika fult att vilja satsa på kärnkraft som att föreslå statliga bordeller.

Därför känns det nästan som en vårligt rusig befrielse när en stor svensk bank och en stor svensk aktiekommissionär nu säljer andelar till allmänheten i en aktieportfölj som satsar på uran och kärnkraft. Ännu ett ”fy” faller.

Det är dessutom både intressant och kul att de kapitalistiska aktiehandlarna delvis låter precis som de rödgröna. De talar om ”farorna med en ökad global uppvärmning” och om ”intresset för alternativa energislag”.

Men sedan kommer det som skiljer fåren från getterna: ”Världens ökade energibehov, oro för allt mer påtagliga klimatförändringar… talar för en renässans av kärnkraft som alternativ energikälla.”

För mig är detta naturligtvis oemotståndligt. Jag har i många år varit anhängare både av aktiemarknaden och av kärnkraften. Och det har kostat en del gamla vänner. De gamla kamraterna såg bokstavligen rött.

Men nu är det alltså ganska plötsligt helt okej att köpa aktier i kärnkraft. Det är så okej att en stor bank och en stor fondkommissionär satsar på att sälja sådana till allmänheten. Uppenbart utan att frukta att kunderna protesterar.

För mig är detta ytterligare ett exempel på att det gamla murkna tankeförbudssamhället nu trots allt håller på att ersättas med något bättre. Som Strindberg skrev i början av den dikt som många bara kan slutet på:

Där gamla kåkar stodo tätt

Och skymde ljuset för varandra,

Dit sågs en dag med stång och spett

En skara ungfolk muntert vandra.

I Strindbergs dikt händer det sig sedan så, att man nästan tycker sig känna igen både Göran Persson och hans gamla trötta parti:

En gammal man går där förbi

Och ser med häpnad hur man river.

Han stannar; tycks ledsen bli,

När bland ruinerna han kliver.

Han förstår inte. Han vill att det ska vara som förr. Och inget är sig likt. Men han får i diktens sista strof – den som några trots dagens skola fortfarande kan citera – vänligt svar på tal:

Här rivs för att få luft och ljus.

Just så känns det när gamla dåliga tabun och tanke­förbud inte längre allenarådande får styra. Och då man till exempel kan köpa aktier för att rädda miljön med kärnkraft.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/radda-miljon-med-aktier-i-karnkraft_222727.svd