Enligt en undersökning av Sören Holmberg och Lennart Weibull anser fler svenskar att så kallad rättvisa (vilket brukar betyda mer till mig, mindre till andra) är viktigare i livet än kärlek, sann vänskap, lycka. Det måste nog vara unikt i världen. Ibland har svenskar uppfattningen att vi bor i ”landet Lagom”, att det är ”typiskt svenskt” att ”vara lagom”. Det var möjligen sant för 30-40 år sedan, men är det icke längre. I dag är Sverige i själva verket ofta extremt, på område efter område går vi till ytterligheter. Vi har världens högsta skatter. Vi har politiska partier som går till val med parollen ”vi lovar att höja skatten”, och de blir inte utskrattade, de vinner. Vi har världens längsta semestrar och vi är det sjukaste folket i världen. Vi har riksdagsmän som anser att djur har samma värde som människor.

Det är extremt, inte lagom. Men om man lever i ett sådant system tycks man ändå ha en förmåga att gradvis vänja sig. Även den som blir nedstoppad i en gryta med allt hetare vatten över öppen eld kan förmodligen vänja sig och härda ut rätt länge. Även den som bor i ett gammalt sossefolkhem vänjer sig gradvis vid lukten av ruttet golvvirke, mögel, och doften av Perssons klister under Potemkinkulisserna på väggarna. Men det finns ögonblick då även den mest tillvande kippar efter andan. Då man liksom inte riktigt tror sina ögon. Några exempel ur de senaste dagarnas nyhetsflöde. Tidningen Dagen rapporterar att Socialstyrelsen ska dela ut 55 miljoner till ideella organisationer med social verksamhet. Men Frälsningsarmén får inte ett öre. Orsak: enligt (S)ocialstyrelsen är Frälsningsarmén ingen demokratisk organisation. Den är nämligen inte organiserad efter vad som kallas ”traditionell demokratisk föreningsordning”. Vilket naturligtvis är ny(s)venska för ni vet vad, de så kallade folkrörelserna. Det är inte lagom, det är extremt.

Aftonbladet rapporterar om Lena. Hon har en pojke och en flicka. Hennes man förgriper sig i många år sexuellt på flickan, då 9-12 år gammal. Han döms i domstol. Efter straffet bor han och Lena åtskilda. Han sover med sin nioårige son när sonen är på besök. Lena fruktar att mannen ska förgripa sig också på deras son. Enligt myndigheterna visar Lena då svårighet att samarbeta. Rätten dömer därför att den nioårige sonen inte ska bo hos sin mamma utan hos sin pappa som dömts för sexuella övergrepp på pojkens syster. Tidningen Sydsvenskan rapporterar under rubriken Arabiska ersätter svenska att arabiska barn i Malmö – en stad som enligt uppgift har 35 000 muslimer, de flesta från arabiska länder – i fortsättningen ska undervisas på arabiska i skolan. De ansvariga föreslog ursprungligen att barnen dessutom skulle få göra studieresor till Beirut, att läroböckerna skulle hämtas från en skola i Libanon, och att lovdagarna skulle anpassas till muslimska helger.

Det är bara några exempel. Annat och liknande rapporteras varje dag. Alltid åtföljt av förnumstiga kommentarer från s- och k-märkta experter, byråkrater och opinionsbildare. De låter då förstå att det som i andras ögon ser ut som vanvett i själva verket är en självklarhet och högsta visdom. På så sätt hamnar vi steg för steg i en värld som blir allt mindre lagom (d v s förnuftig) och allt mera extrem (d v s oförnuftig). Det konstiga upphöjs till det vanliga, det onormala blir normalt, det avvikande blir norm. Så kallad rättvisa blir viktigare än kärlek och sann vänskap. Och grad för grad känner man hur vattnet i grytan börjar nå kokpunkten.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/rattvisa-ar-viktigare-an-karlek_96459.svd