Svenska mediers skildring av Sverige och svenskarna fortsätter att fascinera, förbrylla och väcka en del frågor. Som man säger på skånska: ”Är verkligen alla hönsen hemma?” På svenska betyder det att man frågar sig om någon fått tomtar på loftet.

Nu senast faller jag i eftertanke inför Aftonbladet (27/2). Första sidan domineras av ett porträtt av en kvinnlig reporter. Högst upp på sidan presenteras hennes namn med jättebokstäver som om hon vore till exempel Obama eller Clinton. Hon sträcker fram ett paket Whiskas kattmat mot läsarna. Därunder citeras hon med kolossalbokstäver sägandes: ”DÄRFÖR ÄTER JAG KATTMAT.”

Hmm.

Människan dyker sedan upp igen på sidan 9. Hon sitter då i ett mysigt rum med mysig belysning. Levande ljus och ett glas vitt vin på bordet. Hon har lagt upp en portion kattmat på en vit tallrik. Med ett inbjudande leende räcker hon fram en gaffel med smakprov. Man förväntas luta sig fram och vällustigt låta sig smaka. Rubriken når nu extatisk nivå: ”Mmmm… Whiskas!”

Först tror man kanske att det är ett skämt. Ett slags självironiskt eko från Aftonbladets forna tid som kamporgan på de röda barrikaderna: ”Ropen skalla, kattmat åt alla.”

Sedan tänker man kanske att det hela är en bagatell. Det är ju ”bara en kvällstidning”.

Men där måste man förstås invända. Medier är inte en struntsak. Medierna påverkar det andliga och kulturella klimatet i ett land.

Journalistik kan bidra till att lyfta nivån och förfina människors tänkande. Men medierna och journalistik kan också fördumma.

Aftonbladets vinkling bygger på traditionell kvällstidningspedagogik. Man tror inte att folket kan ta till sig ett budskap rakt upp och ner. Man måste hitta en kul/festlig/drastisk etcetera vinkling för att (det dumma) folket ska lockas att läsa. Därför sitter reportern i bild och äter kattmat.

Detta leder oss över till nästa fråga. Varför äter Aftonbladets reporter kattmat?

Rätt svar: därför att hon vill visa att vi bor i ett land där man har strängare regler för mat till katter än för mat till människor.

”Lagstiftningen för djurfoder är oerhört mycket strängare än livsmedelslagstiftningen.” Katter och hundar får inte äta sådant som finns i människors mat. I hund- och kattmat är det förbjudet att använda tveksamma tillsatser som azofärger. Slutsatsen blir därför att den som vill äta mat utan onödiga tillsatser bör leta ”i djurmatshyllorna”.

Kommen så långt börjar man naturligtvis undra: hur kunde det bli så här? Och även om man är rätt härdad gör svaret ett visst intryck: därför att myndigheterna observerat att katter och hundar inte kan läsa.

Den kattmatsätande reportern letar nu upp en ”foderexpert på Jordbruksverket” vid namn Torbjörn Malm, en av dessa myriader skatteavlönade tjänstemän som på olika sätt ska ställa allt till rätta för alla. Han säger: ”Man har bedömt det som att vi människor är läskunniga och kan läsa oss till vad maten innehåller och därefter välja mat.”

Av vilket följer att hundar och katter som man bedömt icke kan läsa bör skyddas för sådant farligt som endast är tillåtet för bedömt läskunniga människor.

Så fick man veta det. Och börjar, helt apropå, undra: var är alla hönsen?

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ropen-skalla-kattmat-at-alla_926507.svd