Svenska i klassrummen

Två folkpartister i invandrarstaden Malmö har uttalat att de vill ha en lag som ska se till att skolelever talar svenska på lektionstid. En tanke vars för- och nackdelar man skulle kunna pröva i sansad ton.
För egen del är jag benägen att tro att det skulle kunna bli ungefär som förbudet att gå mot rött ljus. Mer ägnat som riktlinje än som lag. Alltså inte mycket att bråka om.

Men så händer, återigen, det obegripliga. S-vänstern och public service och medieetablissemanget går i gång. Detta är ingen liten sak. Det är en STOOOR sak. Och nu måste man upp till försvar. För mänskligheten, i princip.
Aftonbladet slår till med en helsidesrubrik: ”Ruskigt nära ren rasism.” Men hallå (som man säger), ska vi inte sansa oss lite nu, vara lite försiktiga med orden och begreppen?
Om svenska på lektionstid kallas ”rasism”, hur ska vi då benämna verklig rasism och verkliga rasister? Visst är det väl ändå viss skillnad mellan ett påbud att
tala svenska i svenska klassrum – och att hävda att en grupp utlänningar är av sämre ”ras” än ”renrasiga” svenskar. Eller?

I P1:s Studio ett (3/1) är den unge riksdagsmannen Luciano Astudillo (s) ruskigt mycket emot folkpartisternas förslag. Han berättar varför: när han gick i skolan kunde han som spanskspråkig hjälpa nyanlända klasskamrater som inte hunnit sig lära svenska.
Det är ett intressant retoriskt grepp. Låt oss ett ögonblick skärskåda det.

I många klassrum finns i dag väldigt många nationaliteter och väldigt många språk. Ett av problemen med prat i klassrummet på andra språk är att vissa i klassen på så sätt kan häva ur sig precis vad som helst om läraren och andra elever utan att dessa förstår. Typ könsord, svordomar och hånfulla tillmälen.
Men Astudillo målar upp ett slags Sörgårdsversion av skolarbetet i förort. Välartade elever talar viskande med varandra på främmande språk. ”Käre landsman och kamrat. Låt oss nu flitigt studera dessa utmärkta läroböcker på det att vi må bli duktiga
och välintegrerade medborgare i detta fina svenska samhälle.”
Det är som en partisaga för nöjda socialdemokrater som byggde landet. Men det är inte verklighet. Och de som lever där ute i verkligheten – t ex elever – tycks inte sällan ha annan uppfattning än t ex den väletablerade ledamoten av riksdagen och opinionsbildaren på kvällstidningen.

Aftonbladet (3/1) intervjuar tre elever på Rosengårdsskolan i Malmö, Dania Al-Hothiry, Mahmoud El Salek och Samanta Ramic. De anser: ”Förslaget är bra. Men det måste få göras undantag så att vi får hjälpa varandra på våra egna språk om det behövs. Men det ska göras tyst, så man inte stör.”
Sydsvenskan frågar (4/1) ”vad tycker du om förslaget att förbjuda andra språk än svenska i klassrummet?”. Eleven Anna Razmkhah svarar: ”Skitbra! Du vet, jag går på Pauli, och där förekommer det ofta att folk pratar arabiska i klassrummet. Då förstår man ingenting och kan få fel uppfattning om vad de säger. Och det är viktigt att lära sig det svenska språket, så alla borde
prata mer svenska.”
De här tonåriga skoleleverna förmår alltså tala och tänka sansat. Till skillnad från vissa andra.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ruskigt-farligt-och-ren-rasism_188729.svd