Förr eller senare kommer naturligtvis Gudrun Schyman att ryka ihop med det senaste tillskottet på radikalfeminismens allt stolligare parnass, partikamraten Tiina Rosenberg. Och vi ser redan huggtänderna.
När detta sammanbrott inträffar, kommer Fi-kamraterna att fullfölja vänstertraditionen från 68 och framåt. De kommer att slita varandra i stycken, dela upp sig i allt konstigare bokstavskombinationer, visa upp sekterismens alla morbida drag.

Det är kort sagt samma vänster nu som då. Några exempel:
Hyggligt renhjärtade men politiskt naiva människor (som Ebba Witt-Brattström) dras till rörelsen, för de tror att denna rörelse består av goda människor som vill kvinnor väl. Till sin förfäran och förtvivlan upptäcker de att ledande skikt i rörelsen är karriärister, narcissister, extremister som i huvudsak slåss för eget bästa.
Kvinnor av folket, typ den utbrända och ständigt sjukskrivna Susanne Linde, tror naivt på pratet att alla är ”systrar i kampen”. Men så förstår de att vissa är mera systrar än andra.
Det är inte meningen att en sjukskriven nobody ska lägga sig i vad eliten gör. Hon säger om syster Tiina: ”Hon har fått mig att känna mig som en vit, heterosexuell borgarkärring.”

Åren efter 68 fanns en marxist-leninistisk grupp som kallade sig ”Rebellerna”. I dag är många av dem välbeställda tjänstemän i staten, bland annat i skatteförvaltningen. I besvikelse över att arbetarklassen inte gjorde revolution mot kapitalisterna, skaffade de stora lägenheter där de upprättade ”proletariatets diktatur”. Där förbjöd man till exempel medlemmar att lyssna på Mozart och Beethoven, för det var feodal och förkapitalistisk musik. Plus mycket annat, mycket värre.
Nu kommer vi snart att få se att extremfeminister enligt samma modell upprättar ”mansfria zoner”. Där har man upprättat den lyckobringande ”kvinnliga diktaturen”, härligt befriad från män. Syster Tiina lär på ett styrelsemöte ha sagt att det är förräderi mot kvinnokampen att ligga med en man, och i enlighet med denna lära kommer allt med anspelning på
sexuella kontakter med män att bannlysas. 68 förbjöd man Mozart, nu kommer man att samlas till stormöte om den politiskt korrekta synen på innehav av dildo.
68 sjöng aktivisterna sånger om att ”hänga kapitalisterna i deras tarmar”. Nu reciterar aktivisterna ur SCUM, Society for Cutting Up Men, Samfundet för att skära upp män. (Tror ni jag skojar? Nej, nej. Det är sådant de torgför på fintidningarnas fina finsidor.)
68 iklädde sig kommunistiska barn till direktörer i börsnoterade företag overall och snusnäsduk. Flera av dem ”proletariserade sig”, tog anställning som arbetare på varv, verkstad. I dag ikläder sig de statligt avlönade professorsfeministerna rollen som taleskvinnor för de förtrampade systrarna med 14 000 kronor i lön. Som naturligtvis inte känner igen sig, lika lite som varvsarbetarna 1968 kände igen sig när börsdirektörernas barn klädde ut sig till arbetare.

Är det här bra eller dåligt för kvinnorörelsen? Jag frågar en mig närstående och intelligent kvinna. Hon säger: ”Å ena sidan är det
tragiskt, för Fi medverkar till att förlöjliga kvinnor. Å andra sidan innebär deras stolligheter att vi andra framstår som helt normala. När de talar om rätten till månggifte, talar vi om rätten till jobb och karriär.” En annan, som tidigare röstat på Gudrun Schyman, säger: ”Fi får mig att skämmas för att vara kvinna.”
Maria-Pia Boëthius visste vad hon gjorde när hon inte gick med.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/samma-vanster-nu-som-da_457793.svd