Utdrag ur Christian Braws bok Speglingar (2017):

Göran Skytte är en mångsidig, skicklig och erfaren journalist. Han har arbetat med tidningar, TV och film. Som TV-journalist nådde han med sina program över miljonen tittare. Dessutom är han en dynamisk föreläsare och författare. Hans samtalsböcker är en innovation.

Nu har han utvecklat sin idé. Denna gång är det karmelitmunken Wilfrid Stinissen, som är hans samtalspartner. Han har gått igenom alla Stinissens böcker, systematiserat sina iakttagelser och sedan fört samtal med Stinissen. Den nya boken har han gett titeln Ansikte mot ansikte – samtal om kristen tro (Artos&Libris).

Skyttes och Stinissens utgångspunkter är olikartade. Skytte har vana vid att tala och skriva för tiotusentals människor. Han frågar utifrån de mångas perspektiv, Stinissen svarar som när han talar till de människor, som söker sig till hans kloster för att få vila och vägledning. Det är två världar, som möts, när Göran Skytte talar med broder Wilfrid – och ändå inte. På djupet delar de samma kristna tro, Skytte som aktiv medlem i Svenska Kyrkan, Stinissen som romersk katolik. För båda handlar det om en personlig erfarenhet.

En av de första frågor Göran Skytte ställer är denna:

– Hur påverkar det oss att leva i en tid och i ett samhälle, där Gud uppfattas som frånvarande och ointressant, trots att han är ständigt närvarande?

Wilfrid Stinissen svarar:

– Det förändrar situationen totalt, för det innebär att vi inte har någon högre makt över oss, något som vi är ansvariga inför. Det betyder att vi inte är barn till en och samme fader, alltså att vi inte längre är bröder och systrar utan enskilda individer.

Det som Göran Skytte beskriver, innebär en praktisk ateism. Antingen man tror att Gud finns eller att han inte finns, lever man som om han inte fanns. Det medför, enligt Stinissen, två stora förluster: förlusten av det yttersta ansvaret och förlusten av den mänskliga gemenskapen. För vad skulle hålla oss samman och ta ansvar för varandra, om vi bara är individer? Därmed kommer den stillsamme munken också med en grundläggande samhällskritik: Den praktiska ateismen medför till slut att man inte har några gemensamma föreställningar om vad som är bra eller dåligt, och då faller samhället sönder. Inte nog med det, den praktiska ateismen och individualismen i dess fotspår leder till isolering och ensamhet. Vi når inte lägre varandra. Wilfrid Stinnisen säger:

– Ensamheten, tror jag, är det största lidandet för människan, och den blir mycket djupare, när Gud försvinner.

Varför söker då Göran Skytte i ett sådant samhälle upp broder Wilfrid? Varför är inte Göran Skytte en praktisk ateist, som så många andra? Broder Wilfrid ser saken så:

– …vi har en förmåga till en kontakt med något högre, något djupare, något som övergår oss…Det avslöjar något transcendent i människan, något gränsöverskridande, översinnligt.

Det innebär att vi kan nå utöver oss själva, längre och djupare än till det vi ser och hör, kan mäta och väga. Att bejaka detta är att bejaka sig själv. Wilfrid Stinissen säger:
– Att leva ett genuint mänskligt liv är endast möjligt för den som återfinner sitt sanna jag och lär sig bejaka sitt väsens djup.

Det han säger, betyder att den som förnekar möjligheten att ha kontakt med Gud egentligen inte förnekar Gud utan sig själv, nämligen det som Stinissen kallar det sanna jaget, djupet i människans väsen.

Göran Skyttes samtal med Wilfrid Stinissen är präglade av en vilja att förstå och att söka vidare. Här är Skytte mer än journalist. Han är själv berörd. (2011)

Läs de andra styckena här:

”Göran Skyttes väg vidare.”

”Med Göran Skytte in i Bibeln.”