Röda kyrkan

Förra söndagen hade Svenska Dagbladet(16/1) följande rubrik över första sidan: ”800 000 lämna Svenska kyrkan enligt SvD/Sifos undersökning.” Inne i tidningen uttalar sig Svenska kyrkans informationschef Ingrid Andersson Göranzon om läget. Hon säger att kyrkan nu ska svara med att satsa ännu mera – på ”Nej till Israels ockupation av Palestina” och på ”ett tydligt ställningstagande i homosexfrågor.” Därefter tillägger hon: ”En del kommer att ur Svenska kyrkan på grund av våra ställnings taganden, men hellre det. Det viktiga är att ljumheten inom Svenska kyrkan minskar”.
Det är, om man säger så, ett intressant uttalande. Eller, för att uttrycka sig lite mera rakt på sak: ett uttalande som gör att man som medlem i kyrkan blir förstummad, ursinnig, ledsen, förtvivlad, arg, plus lite till.
Här några reflexioner. Den politiskt röda ledningen för Svenska kyrkan har länge kritiserats för att splittra kyrkan genom att politisera kyrkan. Det är uppenbart att den röda politiseringen – med avsikt – kommer att intensifieras.

Svenska kyrkan har kritiserats för att inte nå fram till ”vanliga människor”. När Svenska kyrkan nu skall satsa, då satsar man inte på att nå till exempel hundratusentals ”vanliga” människor som sitter ensamma och utan arbete i splittrade familjer ute i förorter och glesbygder. Då satsar man istället på palestinier i Mellanöstern och på chica och mediestarka innegrupper kring Stureplan. dömer När man talar om denna satsning, då säger man inte ett ord om själavård och fromhet – handlar det istället om politik och sådant som kan ge flashiga rubriker.
Och mest ”intressant” av allt. När kyrkan nu är under kritik, när människor lämnar, vad man? Man säger: vi bryr oss inte, det gör inget. Och vi kommer att satsa på sådant som gör att ännu fler lämnar oss. ”Hellre det.” Just så tänker man inom alla organisationer (både inom politiken och inom religionen) som är sekter eller som är på väg att utvecklas till sekter. Det är i all sin nakenhet sektens psykologi.
De där ute som kritiserar oss har fel. Vi här inne har rätt. Det gör inget att vi blir färre och färre, för vi har rätt. Och vi är inte ”ljumma”. brinner. För några år sedan brann det ledande etablis semanget i kyrkan för en liten röd politisk vänstersekt som kallade sig ”Attack”. Den försvann. Lämnade förmodligen inte kvar en enda aktivist på kyrkans bönpall. Men ändå gör nu om samma sak. Upp till kamp mot Israel. Upp till kamp ”i homosexfrågor”.

Det är som om kyrkans röda ledning har ett slags beröringsångest inför de kärnvärden som är helt specifika för kyrkan. Gud, Jesus som Guds son, det onda mot det goda, syndernas förlåtelse, den helige ande, Guds kraft i våra liv. För mig som kristen är allt det där fullständigt centrala saker. Det är detta budskap som har fått kyrkan att leva och utvecklas i 2000 år. Det är det enda som berättigar att det finns en kyrka. Ty allt annat kan man få på annat håll.
Jag behöver inte kyrkan för att engagera mig i den så kallade Palestinafrågan eller i den så kallade Homosexfrågan. Jag behöver kyrkan för att engagera mig i den så kallade Gudsfrågan.
Så. Om informationschefen på Svenska kyrkan så vill, kan hon säkert få ännu fler att vilja lämna kyrkan. Om hon vill ”brinna”, så finns det säkert möjlighet till det, både här och där. Men för oss andra handlar det uppenbart om något annat. Till exempel att bunkra upp mot dem som i sin iver att ”brinna” (till exempel för ”Palestina” och ”Homosexfrågan”) riskerar bränna ner hela kyrkan.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/sektens-psykologi-tar-over_388661.svd