En ny röst från näringslivet

Finn Johnsson är namnet. Två meter lång. Rufsigt hår, skrynklig skjorta. Arbetar dygnet runt, har aldrig semester. Läser Dostojevskij. Beskriver sig själv som ”en person med ett brinnande hjärta”. Talar ofta och gärna om sina fem barn. ”Jag har lätt för att skratta och kramas.”
För de allra flesta är han – än så länge – ett okänt namn, en doldis. Möjligen beror det på att han bor och verkar i Göteborg. Men faktum är att han är nytillträdd som styrelsens ordförande i AB Volvo. Företrädarna heter sådant som Gabrielsson, Engellau, Gyllenhammar. Dessutom är han styrelseledamot i Industrivärden. Och allt detta gör sammantaget att man kan beskriva honom som näringslivets nye tungviktare.
Jag intervjuade honom häromdagen på Börssällskapet i Malmö. Och det är tydligt att vi i honom kan få en helt ny röst i den svenska debatten.
Han menar att det svenska näringslivet har hukat sig och hummat. Han menar att det är viktigt att näringslivet på ett helt annat sätt än tidigare
lägger sig i samhällsdebatten. Och han menar att det är viktigt att tala, som han säger, klarspråk.
Han gör en bred exposé över allt som gått fel i Sverige de senaste 30 åren. Det är i och för sig välkända saker.
”Vi har nästan 1 miljon människor som är förtidspensionärer eller arbetslösa, och 1 miljon människor som är borta från arbetet varje dag. 1,4 miljoner människor är avhängiga av bidrag. 1 000 jobb i veckan försvinner ur industrin. ”

Men det lite nya är att han klart och tydligt utpekar de skyldiga: opportunistiska politiker som vägrar se verkligheten i vitögat, och ett folk som förblindats av det gamla välfärdssamhället.
”Vårt land har styrts av i stort sett samma parti och samma värderingar i nästan 70 år. Detta har förlamat möjligheten att utmana gamla idéer, och skapat en mental inställning där varje individ begär mer och mer av välfärdssystemen, och där det finns mycket få incitament för att arbeta och anstränga sig.”
”Välfärdssamhället, som vi känner det, har kommit till vägs ände.”
”Vi är
okontrollerat på väg mot det gamla klassamhället igen.”
Saknar då politikerna kunskap och insikt om hur framtiden kan te sig om nuvarande tillstånd inte förändras?
”Troligen inte, men medborgarnas krav på rättigheter och förmåner från staten är oändliga. Alla vill njuta den sista droppen ur välfärdsstatens kalk.”
”Jag är djupt orolig och bekymrad över hur vårt välstånd, som tidigare generationer skapat, nu ödeläggs. Och över politikernas och det stora folkflertalets ovilja eller oförmåga att se sanningen och verkligheten. ”
”Detta kan inte och får inte fortsätta, ty både de kortsiktiga och långsiktiga konsekvenserna är förödande för vårt land.”

För att råda bot på detta lanserar han ett eget program i 13 punkter. Å ena sidan bygger det på att skapa en samsyn mellan näringsliv, politik, och allmänhet. Denna samsyn ska baseras på ”förnuft och dialog”. Å andra sidan framför han – ”i klarspråk” – sådant som i vart fall i dag verkar vara omöjligt att ens diskutera i den politiska debatten.
”Skapa
medvetenhet om att allt kommer att bli sämre om vi inte ändrar oss nu Acceptera att olika arbeten och företag inte kan betala lika mycket Öka löneskillnaderna. Låt enkla jobb betalas mindre och mer kvalificerade jobb mer Höj kraven på utbildning Höj lönerna för dem som är anställda i offentlig tjänst, och gör deras verksamhet mera spännande och ansvarsfull. Då ökar produktiviteten och sjukskrivningarna minskar.”
Alltså, bitvis en skarp sanningssägare, bitvis en möjligen politiskt naiv drömmare. Men hur som helst: en ny och dånande röst från näringslivet. Och det behövs.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/sista-droppen-ur-statens-kalk_163987.svd