Det är nu drygt två månader sedan jag blev påkörd av en bilist och krossade vänster knä. Jag sitter fort­farande större delen av tiden i rullstol. Detta har givit ett intressant perspektiv på tillvaron – och på medmänniskorna.

Här några erfarenheter.

Jag åker tåg. Sätter mig i fel ände av vagnen. Måste förflytta mig själv och två väskor genom den smala gången till andra änden.

Första väskan är en stor ryggsäck. Jag hoppar mödo­samt på ett ben från säte till säte. Vissa tittar besvärat åt sidan, andra betraktar mig intresserat, men ingen erbjuder sig att hjälpa till. Därefter hoppar jag till­baka, fäster nästa väska i en rem om halsen, den tynger mig framåt som en kvarnsten. Fortfarande ingen reaktion.

Liknande händer vid andra tillfällen.

Jag tappar något på marken, når det inte, intresserade åskådare ­betraktar mina ansträngningar men ingen ingriper.

Jag kör mot en trottoarkant, rullstolen välter, jag faller i rännstenen som är fylld med vattensörja, ett gäng tonåringar kastar en förströdd blick men passerar förbi utan att lyfta ett finger.

Kulmen nås på ett hotell i en medel­stor stad.

Det är söndag morgon, jag är ensam gäst i frukostmatsalen, har svårt att nå koppar, tallrikar, filmjölk, flingor etc. En så kallad personal står längre ner i lokalen, viker servetter. Hon höjer blicken, återgår därpå utan en min till sin syssla.

Så långt är jag nära att hemfalla åt gnäll. Allt är sossarnas fel. Det är de som har skapat en särskild sorts svensk människotyp som anser att staten ska ta hand om allt och den enskilde individen intet.

I denna sinnesstämning inträffar följande. En kvinnlig tågvärd på ett X2000-tåg ler mot mig, erbjuder sig att hämta frukt och kaffe, hjälper mig med ditt och datt. En ung servitris på Radisson SAS Royal ­Viking Hotel i Stockholm erbjuder sig vänligt att hämta allt jag önskar vid frukostbuffén, återkommer och frågar om jag önskar mera. Perfekt service och varm medmänsklighet.

Men ingen av dem är född svensk. Konduktören heter Kate och är från New York, servitrisen heter Laddawana och kommer från Thailand. Och detta gör genast att jag känner mig lite extra positiv till ­”invandrarna”.

Ni ser själva. Så lätt är det alltså att falla i fällan och bli ett slags kulturell rasist. En sådan som genast tillskriver gruppen egenskaper på grund av att individer uppför sig på ett eller annat sätt.

Jag trodde att jag numera i huvudsak blivit be­friad från sådant. Att jag som anständig borgerlig ­intellektuell inte tror på generella egenskaper för en viss samhällsklass, en viss ras, nationalitet etc. Och plötsligt får jag anledning att fundera över att jag själv just hemfallit åt kategoritänkande: själviska sosse­svenskar, vänliga och omtänksamma invand­rare.

Frågorna blir många. Kan det ha samband med att jag plötsligt inte längre har full kontroll över min egen tillvaro? Att jag plötsligt blivit beroende av ­andras välvilja? Innebär detta att jag är en pålitlig ­demokrat och antirasist endast så länge allt går mig väl? Och vilka politiska – och andra – konsekvenser drar jag i så fall av detta?

Det verkar som om det finns anledning att återkomma till detta tema.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/skillnaden-mellan-njet-och-ett-leende_878225.svd