Det är därför som, bland andra, Marcus Birro, Göran Skytte och Ann Heberlein behöver läxas upp – faktiskt efter noter – med verifierbara fakta om Svenska kyrkan, särskilt eftersom det till hösten är kyrkoval.

Det glömda valet brukar det kallas. Det fördömda valet, skulle kritikerna säkert säga. Många gillar nämligen inte att politiska partier får ställa upp. Ilskan över att Socialdemokraterna är den överlägset största nomineringsgruppen i kyrkomötet skall inte mötas med krav på att förbjuda partiet att ställa upp i kyrkovalen. Förbud är nämligen enda vägen, om partierna inte självmant drar sig tillbaka. Men demokratins grundbult är friheten för var och en att kandidera i öppna val.

Friheten för partier och enskilda att söka lyckan i allmänna val, är demokratins kärna. Andra partier eller nomineringsgrupper måste i fri och öppen debatt och konkurrens försöka ändra på storleksförhållandena i kyrkans beslutsorgan. Så enkelt är det. Den ovannämnda trions kyrkokritik är ingen saklig granskning, som kyrkan självklart måste underkasta sig.

Det är i stället direkta vrångbilder, som enkelt motsägs av fakta och vilka åtminstone Ann Heberlein, lektor i etik, borde känna till. Men hon nästan korsfäste ärkebiskopen i ett uppmärksammat inlägg (ledarsidorna.se 30/12-16), när ärkebiskop Antje Jackelén beskylldes för att styra skutan ”käpprätt åt helvete”, som Heberlein finkänsligt uttryckte saken. Hon såg framför sig en ärkebiskop som är högmodig och totalt struntar i kyrkan.

En vecka tidigare hade samma kritiker (Expressen 20/12-16) dundrat mot ”partipolitiken” och att den var orsaken till fjolårets medlemsras. Men detta var resultatet av några enstaka församlingars och företrädares för utlandskyrkan resor och smörjande av kråset, förtjänstfullt avslöjade av radion och Aftonbladet.

Och partiers deltagande i kyrkovalen är ju många decennier gammalt. Dock lovade Heberlein i samma artikel att stanna kvar i kyrkan och kämpa för dess ”tillnyktring och återgång till att vara en trosgemenskap i stället för en åsiktsdito”. Därtill lovade hon att vara påläst i kyrkovalet för att kunna påverka kyrkan. Men löftena var inget värda, då hon blott drygt tre veckor senare deklarerade att nu är hon och kyrkan ”färdiga med varandra”. Var det bara kyrkan som behövde ”tillnyktring”?

Marcus Birro skrev (11/8 -16) i Gotlands Allehanda bland annat så här: ”Under förbluffande kort tid har Svenska kyrkan förvandlats till ett slags politiskt förbund…”. Och det var alls inte första gången som han angrep kyrkans förmenta politisering och åsidosättande av den kristna tron. Detta medan den tredje nämnda tv-kändisen, Göran Skytte, i en krönika i Dagen i november i fjol påstod att kyrkan befinner sig i ”liturgisk förflackning, idog politisering på alla plan, banalisering av lära och budskap . . .”

Kritiken överensstämmer med den som finns på högkyrkliga bloggar, men som effektivt vederläggs av fakta: Trosbekännelsen, överlåtelsebönen, Fader Vår och prästens välsignelse. Alla obligatoriska vid varje gudstjänst och i kyrkor med flera kors, krucifix och fantastiska altartavlor med bibliska motiv.

Vilka bevis krävs egentligen mer för att se vår kyrkas gedigna kristna verklighet? Några ”alternativa” fakta enligt modell Donald Trump från aldrig så många högljudda och tv-kända vedersakare kan sannerligen inte rubba dessa dokumenterade fakta.

Och om inte Svenska kyrkan är kristen, återstår ju frågan vad den då är och vilken religion den står för?

Bengt Olof Dike
Tidigare kyrkomötesombud i 17 år, nu församlingsengagerad i Lunds stift

http://www.expressen.se/debatt/sluta-fortala-svenska-kyrkan/

LÄS GÖRANS SVAR HÄR