Jag var på den urartade demonstrationen mot Israel i Malmö. Arrangörerna hade lovat att det skulle komma 10000. Jag räknade till 1500. Polisen sade ”mellan 1500 och 2000”. Senare uppgav arrangörerna att demonstrationen lockat 6000–7000 deltagare.

Mina känslor var delade. Jag är för demonstrationsfrihet. Men samtidigt kände jag obehag. Det uppstår en otäck lukt då man kokar en soppa av hat, okunnighet, antisemitism, islamistisk extremism, Hamas, naiva sossepolitiker, svartklädda maskerade vänsterextremister som demonstrerar under parollen ”Det är vi som bestämmer” och en flinande Lars Ohly (blivande minister hos Mona Sahlin om det går illa i nästa val).

I täten av tåget: svenska flaggan. Omedelbart därefter följer terrororganisationen Hamas flagga och människor som skanderar antijudiska slagord på arabiska.

Jag tänkte: det måste ha varit så här det kändes för judarna i det gamla Östeuropa när det drog ihop sig till pogrom.

Men nu är det Malmö 2009. Det är inte lika illa nu som då. Men faktum är att läget oavbrutet blir allt sämre. I vart fall i Malmö.

Malmö är på många sätt en fin stad. Landets häftigaste arkitektur, världens vackraste torso, den mäktiga bron, ett dynamiskt näringsliv. Men dessvärre också en allt mörkare skugga.

Kvällspostens malmöitiske ledarskribent Jan-Olof Bengtsson skrev med fingertoppskänsla så här (KvP 7/3):

”Bland Malmös invånare sprider sig sedan en tid en obehaglighetens känsla där många inte längre känner igen sin multikulturella, kosmopolitiska och toleranta stad utan ser den stegvis förvandlad till en tummelplats för diverse tillresta megafongrupperingar som kidnappat gatorna för egna syften. Det ligger numera något odefinierbart hätskt över staden.”

Det är denna hätskhet som gör att en judisk vän skriver så här till mig: ”Malmö håller på att bli en omöjlig stad för oss judar.”

Men denna hätskhet sätter också andra spår.

När hatiska islamister kastar gatsten mot en laglig demonstration för Israel – då ingriper polisen, men inte mot de islamistiska stenkastarna, utan genom att köra bort den lagliga demonstrationen.

Periodvis vågar brandkåren inte köra in i Rosengård utan poliseskort. Periodvis bombarderas stadens bussar med stenar när de kör in i Rosengård. Ortens tidning Sydsvenskan har belagt att det finns extremister i stadsdelen, och att de har kontakt med ännu värre extremister i Köpenhamn. Vänsterextremister som gärna kallar sig feminister förenade sig vid nyår i kravaller med islamister som verkligen inte kan beskyllas för överdriven feminism.

Också jag själv har det senaste året upplevt ett antal hotfulla incidenter i vardagen. Jag har blivit kallad ”jävla jude-jävel” och ”jävla svenne-jävel”. Jag har blivit hotad med stryk och fått hånfulla miner och kommentarer på arabiska när jag bad en taxichaufför köra mig till min kyrka.

Jag tror dessvärre att det här bara är början på en negativ utveckling. När polis och politiker ger efter för våld och hot, då är det som att försöka använda bensin för att släcka eld.

Då blir det som de maskerade extremisterna skriver på sina banderoller: ”Det är vi som bestämmer.”

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/som-att-slacka-eld-med-bensin_2593789.svd