Om tillståndet i nationen

Jag har märkt på en del vänner och bekanta att nejsägarnas mäktiga seger i folkomröstningen för ett ögonblick slår ner deras entusiasm över att vara medborgare i detta land. Jag förstår att de har känslor som inte är så rumsrena. De tänker saker som (ännu) inte får och kan sägas högt i den offentliga debatten.
Själv bor jag i ett landskap (Skåne) där ja vann över nej. Jag bor i en stad (Malmö) där 53,3 procent röstade ja. Och i min egen valkrets (Slottsstaden) röstade 62,6 procent ja.

Man kan utan att överdriva konstatera att kärleken till Jämtland för närvarande är starkt begränsad här nere. När man samlas på kallbadhuset med utsikt mot Öresundsbron och öppna horisonter mot kontinenten, då hör man, om man säger så, inte så många lovsånger till mentaliteten i de skogiga glesbygderna i norra Sverige.

Det för mig personligen mest rörande ögonblicket under hela valrörelsen inträffade när min moder, 93 år gammal, två veckor före valet ringde och berättade att hon hade
bestämt sig: ”Jag ska rösta ja för ungdomen och framtiden.” Sedan går en stor del av dessa ungdomar och röstar nej.
Min massör har klinik i en valkrets där 64,8 procent röstade ja. Medan han knådar mig allt hårdare talar han fritt ur hjärtat. ”Jag förstår inte varför de som sitter utan jobb i norr ska bestämma över oss som jobbar i söder?”
Och så kommer han med sin lösning. Man hör den då och då: ”Kan man inte dra en ny gräns, vid Dalälven? Så får de klara sig själva, bäst de kan.”
För den som reser mycket i Sverige är det sedan länge väl känt att både land och folk är starkt delat. I vissa avseenden är det som om det inte handlade om samma nation.
För den som bor i storstadsregionerna kan det kännas oerhört främmande att komma ut i vissa delar av landet – som en annan tid, ett annat land, till och med som ett annat folk. För den som bor i Skåne kan norra Italien kännas mera nära än Västerbotten och Norrbotten. Fler har varit i Hamburg och Venedig än i Lycksele och Piteå.

Fram tills helt nyligen var
detta inte ett populärt ämne i den offentliga debatten. Den som ville peka på de stora kulturella och mentala skillnaderna i landet bemöttes standardmässigt med ordet ”fördomar”.
Att peka på regionala skillnader när det gäller t ex bidragsmentalitet och sjukskrivningsbenägenhet likställdes med att försöka peka ut vissa som ”andra klassens medborgare”. Den som till äventyrs skulle säga att vissa delar av landet är mera efterblivna än andra sågs i det närmaste som rasist.
Men från och med den söndag då vi röstade ja eller nej till euron är detta nog historia. Plötsligt blev det uppenbarat för alla att Sverige är ett delat land och att svenskarna är ett delat folk. Och i ett enda slag blev det legitimt att tala öppet om en djupgående nationell splittring. Till och med i vanligtvis politiskt korrekta tv-program hördes plötsligt ord som ”folkkynne” och ”nationalkaraktär”.

Det är en farlig utveckling om man tror att det handlar om gener. Men om vi söker förklaringarna i historia, Gustav Vasa, traditionell
bruksmentalitet, geografisk belägenhet, ekonomi, socialdemokratisk mytbildning om Sveriges överlägsenhet – då är det en befrielse att denna diskussion kommer upp på dagordningen. Då kan vi till exempel förstå varför folk i Jämtland röstar nej och folk i Skåne röstar ja.
Sedan kan en sådan diskussion naturligtvis leda till väldiga spänningar. Saker kommer att sägas som inte är behagliga. Men det är bättre att motsättningarna kommer upp till ytan än att man sopar dem under mattan.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/spanningarna-kommer-upp-till-ytan_109765.svd