Jag tror på Gud, jag tror att Gud hör bön, att Gud kan förvandla – då kan jag efter denna stroke inte fortsätta leva som förr.

 

Det är nu fyra och en halv månader sedan min hjärna under tio timmar drabbades av tre olika blodproppar, varav den sista var så allvarlig att man inte kunde hantera den på universitetssjukhuset i Malmö utan tvingades transportera mig i ilfart till Lund för eventuell operation.

Jag förstod då att min situation var mycket farlig, och jag förstår nu att min rehabilitering varit ovanligt snabb och omfattande. Men jag är varken död eller halvdöd – snarare mer levande än många gånger tidigare.

Jag satt i rullstol, förlamad i vänster sida. Jag kunde inte skriva, inte tala, inte läsa, knappt höra. Tänkte ”så här kommer jag att ha det resten av mitt liv”. Trodde att mitt liv som kristen författare och mötestalare var slut.

Men detta missmod varade bara ett kort ögonblick. Inget blev som jag i detta dystra ögonblick trodde det skulle bli. Jag trodde det skulle bli mörker, men det blev ljus. Jag trodde det skulle bli rädsla och oro, i stället blev det frid och stillhet.

I dag konditionspromenerar jag cirka två timmar per dag, och är på gym en timme nästan varje dag. Jag har på mycket kort tid skrivit manus till en ny bok, som utkommer i januari. Boken handlar delvis om hur denna stroke gav mig ett nytt liv med Gud. Jag har de senaste veckorna talat på två stora möten i Finland, samt varit bibelföreläsare vid tre retreatdagar på S:t Davidsgården utanför Rättvik.

Hade någon sagt detta under de dagar då jag satt med maten i håret och kateter i snoppen hade jag trott han/hon var galen.

Det som startade med en stroke blev ett av mitt livs djupaste andliga upplevelser. Detta fyller mig med tacksamhet och livsglädje. När stroken kom avböjde jag nästan alla åtaganden under resten av året. Enligt plan börjar jag nu åter skriva i några tidningar. Jag talar på en handfull möten i slutet av denna månad. Men i övrigt är det fortsatt återhämtning som gäller.

Denna gång tar jag detta med stort allvar. Jag tror på Gud, jag tror att Gud hör bön, att Gud kan förvandla – då kan jag efter denna stroke inte fortsätta leva som förr. Det vore att ignorera Guds hjälpande hand.

Från och med nyår kommer jag – om Gud vill det – att börja resa omkring och tala på möten igen. Möten om Guds verk, om vad Gud gör i våra liv, om det ständiga erbjudandet om förändring och förvandling. Men det kommer att ske i lite lugnare takt än tidigare. Jag VET att Gud vill det.

För två veckor sedan skrev jag om min stroke i Svenska Dagbladet. Därefter kom flera hundra mejl från läsare. Många av dessa brev avslutades med en bön: ”Gud vare med dig”. Det känns fint att bo i ett land där många trots allt fortfarande finner det naturligt att avsluta ett brev, eller ett samtal, på detta sätt.

Gud vare med dig! Gud vare med er!

 

http://www.dagen.se/kronikor/g%C3%B6ran-skytte-stroke-gav-nytt-liv-1.112712