Min skarpa kritik av Svenska kyrkan är inte förtal, skriver Göran Skytte.

REPLIK. Bengt Olof Dike tog sig i söndags (Sluta förtala Svenska kyrkan 5/2) för att på Expressen Debatt ”läxa upp” tre ”tv-kändisar” för att ”dömt, fördömt och förtalat vår demokratiska folkkyrka”. De sålunda uppläxade var Ann Heberlein, Marcus Birro och undertecknad, Göran Skytte.

Först vill jag för ordningens skull klargöra: Jag har aldrig träffat Ann Heberlein eller Marcus Birro.  Jag läser sällan Heberlein, vill därför inte uttala mig närmare om hennes texter, men känner inte sällan främlingskap inför både uttryckssätt och slutsatser. I Birros fall vet jag mera. Ytlig och okunnig. Jag betackar mig för sällskapet.

Men nu över till ett viktigare ämne: kan man – som Dike gör i sin artikel – dra likhetstecken mellan kritik av Svenska kyrkan och att ”döma, fördöma och förtala” denna kyrka?

”- Kan man dra likhetstecken mellan kritik av Svenska kyrkan och att ”döma, fördöma och förtala” denna kyrka?”För mig personligen är det en mycket viktig fråga. Mellan 2000-2013 publicerade jag hundratals kolumner i Aftonbladet och Svenska Dagbladet, därefter bland annat i kristna tidningen Dagen. Många av dessa var starkt kritiska till Svenska kyrkan.

Men när blir kritik ”förtal”? Mitt svar: när kritiken är osaklig, ensidig, okunnig, illvillig och populistisk.

Det faktum att kritiken ibland kan vara skarp, måste inte innebära dömande och förtal. Eftersom jag de senaste åren talat i närmare femhundra kyrkor, vet jag att det inte går att dra Svenska kyrkan över en kam. Där finns både bra och dåliga predikanter, både from stillhet och rent trams.

Prästen Fredrik Modéus beskriver i boken ”Mod att vara kyrka” (2005) denna autentiska episod: En präst predikar om ”den förlorade sonen”. Han växte upp i ett rikt och fromt hem. Han krävde att få förskott på arvet. Reste utomlands, festade upp pengarna, blev utfattig grisskötare i en svinstia.

Nu citerar jag Modeus bok:  ”I ett tillstånd av pedagogisk extas slängde prästen sig plötsligt ner på golvet. Viss förvirring uppstod eftersom församlingen inte visste var deras präst tagit vägen. Så dök han upp bakom dopfunten på alla fyra, iförd grisöron och knorr… Prästen till och med lät som en gris, rakt in i mikrofonen. Gudstjänsten sändes via hörslinga på stadens ålderdomshem.”

Vi är många som varit med om liknande. Desperat jakt på popularitet. Men den är gagnlös, ty ingen blir troende på grund av flams och trams.

Till sist: det har blivit populärt att konvertera till katolicismen. Jag är en av dem som tänkt i sådana banor. En framstående katolik rådde mig dock att stanna kvar i Svenska kyrkan. Jag lydde hans råd. Ångrar det inte. Under de år som gått sedan dess har jag fått se en lång rad församlingar i levande kristendom och tillväxt. De som påstår att Svenska kyrkan är i det närmaste död vet helt enkelt inte vad de pratar om. Oavsett om de heter Birro, Heberlein eller något annat.

”- De som påstår att Svenska kyrkan är i det närmaste död vet helt enkelt inte vad de pratar om.”(För övrigt blev Fredrik Modéus några år efter sin klassiska grisskildring utnämnd till biskop i Växjö. Vilket också är ett gott tecken).

Göran Skytte
Journalist

Svar på debatt artikel http://www.expressen.se/debatt/sluta-fortala-svenska-kyrkan/