Kravallerna i vissa av Stockholms förorter avslöjar djupa klyftor i Sverige – och då avser jag inte i första hand klyftorna mellan rikare och fattigare delar av samhället.
Sådana klyftor finns i alla samhällen. Men i trakten av Stockholm är dessa klyftor sannolikt mindre än på de flesta håll i världen.

Detta kan delvis förklara varför mycket få ”vanliga medborgare” samlas för att bränna bilar och kasta stora stenbumlingar.

Men det finns en annan klyfta, och den är avgrundslik. I Sverige finns en ”radikal” opinion i medierna, en opinion som reflexmässigt lägger all skuld på samhället, på Reinfeldt, på systemet, på polisen. Direkt eller indirekt ursäktar och urskuldar de stenkastarna och bilbrännarna.

Nu verkar som om denna ursäktande opinion gått för långt.

På senare tid har vi sett andra opinioner definiera motbilder. En sådan motbild: det gynnar bara Sverigedemokraterna när denna ”radikala” opinion utmålar Sverige som ett dåligt, rasistiskt land.

Sverige är ett bra land. Även om det inte är ”politiskt korrekt” att säga så. Jag känner mig väl hemma i denna opinion. Jag är en av dem som är oerhört trött på att delar av svensk offentlighet ständigt svartmålar Sverige, folket/folken som bor här, systemet.

Det är ständigt det hyggliga, solidariska, öppna, inbjudande Sverige som svartmålas – medan svartklädda våldsverkare framställs som ”offer”.

Vi varken kan eller ska blunda för att det finns svårigheter (också) i Sverige. Men denna svarta negativism kan bli mycket farlig.

Bitte Assarmo, en av mina favoriter i svensk debatt, skriver att det delvis handlar om ”en allmän bortskämdhet” då samhället länge tagit ansvaret för sådant som familjen och den enskilda människan borde ta ansvaret för. Hon fortsätter: ”Något som utnyttjas skoningslöst av en aggressiv vänster som vägrar ta avstånd från våldet och som hellre sprider hat än kärlek.” (Världen idag 27/5).

Hon är kristen, och jag tror att de kristna rösterna kan växa sig starka i vår tid.

Journalisten Daraid al-Khamisi, bosatt i den kravalldrabbade förorten Husby, skrev häromdagen: ”Jag ser de som lever med ett avgrundslöst hat.” (SvD 26/5)

Kristna vet att det finns en kraft som kan förvandla detta ”avgrundslösa hat” till något helt annat, till ”tro, hopp och kärlek”. Det har hänt många gånger tidigare, och det kommer att
hända igen.

Kärlek i stället för hat. Inte som gammal trosviss flower power, utan som kristen handlingskraft bland annat i politik, ekonomi , kyrka och opinionsbildning.

Göran Skytte
http://www.kyrkpressen.fi/inkast/268-Sverige-karlek-och-hat.html