Systemet i praktiken (2)

Alltså: på grund av att jag blev skadad i en trafikolycka behövde jag tillfälligt anställa en person på mitt kontor i Malmö. Jag kontaktade då för första gången i mitt liv arbetsförmedlingen i Malmö. Kopplades till handläggare i Arvidsjaur och Skellefteå. En beklagade att hon ”numera” inte längre kunde dela ut ”gratis” arbetskraft. Jag skrev om detta för två veckor sedan i kolumnen ”En svart fars på arbetsförmedlingen” (25/11). Nu ska jag berätta fortsättningen på historien.
Jag sökte en person som på deltid under en månad ska utföra viktiga men enkla ärenden: paketera filmer och böcker, klistra kuvert, skriva ut fakturor, frankera brev, gå till posten, hjälpa mig med ditt och datt, som jag inte själv kan göra, gå lite ärenden. Lön enligt besked från fack och arbetsförmedling: 110-120 kronor/timme.

Arbetsförmedlingen skickade mig två alternativ att välja på. Utförliga CV för var och en.
1. Kvinna, 29 år. Juris
kandidatexamen 180 poäng. Engelskspråkigt Masterprogram vid Raoul Wallenberg Institute of Human Rights and Humanitarian Law. Internationell arbetserfarenhet. Skriver och talar tre språk flytande.
2. Kvinna, 52 år. Fil kand i dans med specialinriktning på 1800-talets sällskapsdans i Amerika. Vidareutbildning i företagsekonomi. Diplomerad samtalsterapeut.
Det är här man inte längre vet om man ska skratta eller gråta. Eller bli arg. Till exempel på alla dessa pösiga sossar som proklamerade att de är stolta men inte nöjda.
Det här är den verklighet Persson och socialdemokratin inte ville se. Levande människor bakom den politiskt styrda statistikens dimridåer och den självgoda retorikens Potemkinkulisser. Det gamla dåliga Sverige i ett nötskal.

Så, vad hände sedan? Jag anställde den 29-åriga juris kandidaten med examen från Raoul Wallenberg. Numera sitter hon i kontorets kök, klistrar kuvert och skriver adresslappar. Under kaffepauserna diskuterar vi rättsliga aspekter på konflikten i Mellanöstern. Eller
teologi.
Är det värdigt? Naturligtvis, hon tjänar ju egna pengar. Det är bättre än bidrag. Men ska hon ha det så här i längden? Naturligtvis inte. Och här kommer en av finesserna in med att man ibland ska ta även ett så kallat okvalificerat jobb. Genom att jobba så här får hon nya kontakter. Nya kontakter kan plötsligt öppna dörren till ett nytt jobb.
För en företagare är det naturligt att tänka så, särskilt i början. Man tar uppdrag på lägre nivå och med sämre betalt, för att försörja sig och för att skapa kontakter till bättre uppdrag och större pengar. Det borde vara självklart också för en arbetslös. Men på den gamla tiden talade man illa om sådana arbeten. Man kallade dem nedsättande för ”hamburgerjobb”, ”pigjobb” och annat liknande.
Nu har vi en regering och en statsminister med annan attityd. Då är det roligare för en liten företagare som jag själv att börja tänka den tanke som tidigare var otänkbar: tänk om man skulle ta och anställa…
Och för övrigt skulle jag vilja rekommendera regeringen
att granska Arbetsförmedlingen. Eller, som jag lärt mig att dess ”klienter” säger: ”Arbetsförnedringen”.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ta-en-narmare-titt-pa-arbetsfornedringen_377460.svd