Söndagen den 12 oktober bär i Svenska kyrkans gudstjänstordning rubriken ”Tacksägelsedagen”. Det är en underbar rubrik, särskilt med tanke att ordet ”tack” ibland nästan förefaller vara ”ett fult ord” i modern svenska. För vissa verkar ordet ”tack” ge associationer till den klassiska svenska bilden ”Grindslanten” – där fattiga barn i trasor står med mössa i hand för att kanske få ta emot en slant av någon riking som passerar.

Länge var denna eländiga fattigdom osynlig i Sverige. I dag är den på nytt en del av gatubilden i de flesta städer och större samhällen. Överallt möter vi romer från Rumänien, många sitter på knä, andra ligger med pannan mot marken utan att se upp. Många av dem kan bara två svenska ord: ”hej” och ”tack”. I några fall kan man urskilja ett tredje ord: ”Gud.”
När dessa började dyka upp i små skaror utanför köpcentra och bankomater, då blev vi liksom lite oroliga, nervösa.
Å ena sidan är vi ofta, i vart fall till synes, kyliga, distanserade, rationella. Å andra sidan har vi en viss tro på det goda, det rättvisa.
Å ena sidan vill vi inte att andra ska ”utnyttja” och ”missbruka” vår godhet och vår rättvisa. Å andra sidan har vi i vårt eget samhälle rätt hög tolerans för att vi själva utnyttjar just vårt samhälles godhet och rättvisa.

De tiggande rumänska romerna utlöste stor diskussion. Kanske var de i själva verket rika? Kanske gick de pengar vi gav dem i huvudsak till någon maffia? Och Gud nåde om någon av de tiggande tog upp en bit smörgås, då var saken klar.
Och plötsligt kunde man se en aning av bjälken i sitt eget öga – om jag orättmätigt lever på bidrag från det arbetande folkets skatts inbetalda skatt, om jag orättfärdigt missbrukar vårt samhälles godhet och rättvisa – vem är jag då – jag som oupphörligt tänker på mina ”rättigheter”?
Vem är då jag att sätta mig till doms över denna tandlösa unga kvinna som mumlar orden ”tack” och ”Gud” om det skramlar till i hennes framsträckta mugg?
Jag har bott och vistats i många av världens fattigaste länder. Jag är med andra ord inte särskilt ömfotad, jag är van vid att människor omkring mig är orimligt fattiga, nödlidande. Genom åren har jag lärt mig att man till varje pris ska försöka ge dem ett jobb – även mycket enkla jobb kan försörja många i deras familjer, och kanske ge en språngbräda vidare för vissa av dem.
Och man ska aldrig, aldrig se ned på den som sitter eller ligger på gatan. Förr var det vi. Både Sverige och Finland vet vad fattigdom, hunger och nöd var, för inte så länge sedan.
Tack gode Gud för att du hör oss när vi ber dig att öppna våra hjärtan. Tack för att du lär oss att den svagaste kan bli stark, och den minste kan bli störst. Liksom att – tvärtom – den störste och starkaste kan bli den minste och svagaste. Tack gode Gud för att du inte är mjäkig och inställsam mot oss som har, för att du inte låter oss bli självgoda som kallhjärtade fariséer.

Göran Skytte

 

http://www.kyrkpressen.fi/inkast/464-Tacksagelse.html