Med facit i hand (det rödgröna sammanbrottet, den röda röran) inställer sig osökt följande fundering: Hur hade det gått om de hade fått makt att regera? Om Sahlin-Östros-Ohly-Eriksson-Wetterstrand nu hade varit de viktigaste ministrarna i Rosenbad?

Hade själva makten varit det kitt som hade kunnat hålla samman alla dessa motstridiga viljor, alla dessa inbördes aggressioner? Är maktens sötma så söt att den vid ett regeringsskifte hade förmått undantränga den odör av missämja och dåligt humör som idag finns kring De rödgröna?

Anna Hedenmo i Agenda – hon blir bara bättre och bättre – var i förra söndagens program inne på detta spår. Hon vände sig till Karin Pettersson, fram till valet kommunikationschef hos Mona Sahlin, efter valet hips vips politisk chefredaktör på ”oberoende socialdemokratiska”Aftonbladet.

Anna Hedenmo: ”Mona Sahlin sade alldeles nyss i en tidningsintervju: ’Det var fel på politiken.’ Hur är det möjligt? Hur kan man lägga fram förslag som man bara några veckor senare säger vara fel?”

Karin Pettersson, med förvånad min: ”Därför att man förlorar valet med dunder och brak.”

Min slutsats av detta resonemang är: Om de hade vunnit valet hade det varit rätt att bedriva en politik som enligt Mona Sahlin är ”fel”.

Man får kalla kårar.

Vad var det som på några få månader fick en bastant övervikt för De rödgröna i opinionen att förbytas till ett historiskt nederlag? Vad var det som gjorde att så många lämnade De rödgröna på så kort tid?

Jag tror det i grunden är enkelt. Svenska folket anade helt enkelt faran. Det fanns en hotbild. De borgerliga hade en allians för Sverige, De rödgröna hade bildat en allians i första hand för makten.

Det var inte bara Sahlin som inte trodde på sin politik. Alla i oppositionsledningen satt i samma båt. Ingen trodde fullt ut. Alla hade sina tvivel. Och Gud ske lov upptäckte en majoritet av väljarna detta, i tid. Att det var ”fel politik”.

Och vad gör den som tvivlar? Höjer tonläget. Slutar argumentera. Börjar istället skrika. Det var exakt det som skedde under valrörelsen. Över hela världen noterade man att Sverige klarat sig märkvärdigt väl under finanskrisens prövningar. Men varje gång Östros öppnade mun lät det som om vi i Sverige befann oss i ett brinnande Gehenna.

En stor och växande del av väljarna var tacksamma för att Borg och regeringen hanterat vår tids värsta ekonomiska kris bra. Och sedan fick man gång på gång höra nya apokalyptiska undergångstirader från Östros och andra.

Så uppstod en spricka mellan De rödgröna och en allt större del av folket. Man kände helt enkelt inte igen sig i De rödgrönas hemska bild av tillståndet i Sverige.

Vi gillade inte att Östros och Ohly och andra skrek åt oss att vi mådde dåligt. När vi i själva verket var rätt glada och tacksamma för att regeringen lotsat oss väl genom vår tids värsta ekonomiska kris.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/tank-om-de-fatt-makt-att-regera_5705255.svd