Min gamle far blev de sista åren allt mera dement. Han hade cancer och levde på övertid med ett inplanterat hjärta. Han var till det yttre den svagaste av de svaga, ändå var han på något egendomligt sätt som genomlyst av frid och glädje. Trots att han inte längre orkade gå eller äta själv, trots att han inte kunde säga mer än några få ord åt gången, spred han en anda av kärlek till andra. Efter några dagars kamp dog han häromnatten, stilla.
Nu är det alltså över. Eller – kanske inte?

Hans kropp är död, men hans ande fortsätter att leva. För mig var detta en nästan drabbande insikt i samma ögonblick som han dog, lika stark som den plötsliga insikten om en vetenskaplig sanning. Kroppen dör, men själen, anden, lever vidare.
Det är ju en urgammal fråga för människan. Hur kan man leva, om man tror att allt är slut när kroppen dör? Hur kan man leva, om det inte finns någon djupare mening med livet än att leva just för stunden? Hur står man ut med att leva, om man bara betraktar livet som ett ting, en
nyckfull tillfällighet?

Ändå är det ju just så som många människor i vårt samhälle tänker. Inte medvetet, men undermedvetet. Och det slår mig nu: det är kanske just därför vi så ofta lämnar våra gamla i ensamhet, det är kanske just därför vi inte besöker dem när de lever sin sista tid, det är kanske just därför vi lämnar dem åt sitt öde när de står inför sitt yttersta.
Vi är rädda för döden, eftersom vi uppfattar döden som ett slut. Och vi orkar inte påminnas om att också vi själva, alltid och varje dag, kommer allt närmare detta slut.
För den som inte tror att den fysiska döden är det definitiva slutet, för den har döden en annan innebörd. Det är därför man ber organisten spela Bachs eftertänksamt gladlynta Wachet auf, ruft uns die Stimme i dess ljusa tonart. Den kan användas både till bröllop och till begravning, ty budskapet är en förtröstansfull tillit på framtiden.

Hur som helst. Döden hanteras i dag inte i huvudsak av familjen, de närmaste. Det är i dag som regel lågavlönade människor i den
offentliga sektorn som hanterar döden.
Det är de som dagligdags tvättar, matar, tröstar, uppmuntrar. Jag hade under min fars två sista år möjlighet att se dem och deras vardag på nära håll. Och jag måste säga att jag efter denna erfarenhet är full av respekt, tacksamhet och kärlek till dem.
De är misshandlade av politikerna. De gör ett enastående arbete, men får ingenting betalt. Jo, jag har också sett s k vårdpersonal som inte bryr sig. Men det är undantag. I de flesta fallen har de varit hängivna, uppoffrande, kärleksfulla.
Och de är människor. De lever dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, med de gamla. De lär känna dem, de får inte bara yrkesmässiga utan också personliga relationer till dem. En av dem som vårdade min far de sista dagarna, grät när hon gick av sitt skift. ”Jag är ledig två dagar. Jag vet inte om jag får se honom igen.”

Sådana människor är grundpelare i samhället. De gör något för andra. De parasiterar inte, de ger. Och trots att de befinner sig längst ner på den
offentliga sektorns stege är det just de som förmår ge hopp. De babblar inte om solidaritet. De gör.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/tankar-om-liv-och-dod-vid-gravens-rand_130614.svd