Tysta majoriteten inte längre tyst

För två veckor sedan (15/8) skrev jag om rödgrön familjepolitik. Jag undrade stillsamt: är det nödvändigt att se ner på och förakta kärnfamiljen bara för att man själv föredrar eller vill främja andra familjeformer?

Det är ett i mitt tycke rätt harmlöst innehåll. Varken tillspetsat eller provocerande. Ändå blev det många och skarpa reaktioner, där man kan urskilja två poler. Å ena sidan beskyllningar om att jag är blåsvart kärnfamiljsfundamentalist. Å andra sidan tacksägelser: du är nästan den ende som vågar säga sanningar i svenska medier.

Varken det ena eller det andra är sant. Familjen är en av de frågor där jag faktiskt är liberal. Det kan ha med privata orsaker att göra. Jag har alltid längtat efter att leva i kärnfamilj, mamma, pappa, barn, men jag har aldrig lyckats. Istället blev det så att jag redan i början av 70-talet blev ensamstående pappa, vilket på den tiden var mycket ovanligt.

Vad gäller påståendet att det skulle finnas så få opinionsbildare som ”vågar” tala öppet, är det helt enkelt inte sant. Visserligen är det, i vissa frågor, så mycket politisk korrekthet att man storknar. Men å andra sidan:

Jag har varit journalist i snart 40 år, och min känsla är att likriktningen i medierna blivit väldigt mycket mindre och att mångfalden blivit väldigt mycket större. Och att det finns mängder av profiler, både kända och mindre kända, både i stora media och mindre, som både vill och vågar sticka ut. Just nu gläder jag mig till exempel över Marcus Birro iExpressen .

Därtill kommer fritänkandet i bloggosfären, som dock ibland kan bli lite för fritt, kan man tänka.

Däremot tror jag att Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund slog huvudet på spiken, när han retade upp en del av kultureliten och åsiktsetablissemanget genom att påpeka att det inte sällan går en djup klyfta mellan elit och folk vad gäller normer, värderingar och attityder.

En stor del av folket, en mycket stor del, tror jag, hänger helt enkelt inte med – eller vill inte hänga med.

Det så kallade avantgardets ständiga sökande efter nya utmanande och provocerande positioneringar kolliderar med det som man, i vart fall förr, kallade den tysta majoriteten. Och här tror jag vi har en avgörande skillnad från förr. Den tysta majoriteten är inte längre tyst.

Förr i tiden , till exempel när jag var ny som journalist, hade en ”vanlig människa” praktiskt taget inte en chans att göra sin röst hörd. Majoriteten var tyst, inte för att man ville det, utan för att man var så illa tvungen.

Man var hänvisad till att skicka in insändare till en enväldig insändarredaktör som fungerade som grindvakt och censurinstans. Idag är opinionsbildning var mans egendom och slagfält.

På det slagfältet kan det uppstå högst oväntade strider. Opinioner som efter röda 68 var förtryckta av det politiskt mondäna kan idag göra sig hörda.

Även folk som gillar mamma-pappa-barn, kunskaper i skolan, kyrkan på söndagar, trohet i äktenskapet och normer i samhället hörs idag. De sätter emot i debatten, talar mer och mer frimodigt. Det är en bra utveckling.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/tysta-majoriteten-inte-langre-tyst_3432851.svd