Professor Åke Daun publicerade 1989 boken Svensk mentalitet. En studie i hur ”svensken” (ett begrepp som man då ännu inte behövde sätta inom citationstecken för att garantera sig mot misstankar) är och uppfattar sig själv. Det är en fin bok, som fortfarande kan roa och upplysa. Men på en punkt tror jag den är, eller håller på att bli, förlegad. Det handlar om ­avsnittet om ”den tyste svensken”.

Det är ju så vi uppfattar oss. Svensken är tyst, och älskar tystnad. Ibland kombineras tystnad med ­ensamhet. Svensken gillar att vara tyst och ensam. Den mest svenske av alla svenska män sitter tyst och ensam i en eka och metar i skymningen.

Daun skriver (bland annat): ”I Sverige ­råder tystnad, tystlåtenhet, lågmäldhet, stillhet”.

När jag läser det tänker jag på den verklighet man nu möter på stan varje dag.

Unga män i bil med dunka-dunka i slutet rum på maxad volym (värre än industrins stånghammare på trettiotalet).

Människor av olika ålder och kön och kanske också samhällsklass som oavbrutet talar högt i mobiltelefon.

Jag tänker på ett besök i en svensk husvagnskoloni där alla spelade sin egen musik på högsta nivå och den stilla kvällsskymningen förvandlades till ett bullrigt inferno (kryddat med os från grillad korv).

Och betänk svensk television. Det är svenska ­program med svenskar. Och där råder absolut inte den påstådda svenskhet som Daun beskriver. Svensk mentalitet i tv betecknas inte av ”tystnad, tystlåtenhet, lågmäldhet, stillhet”, utan snarare av motsatsen: högljudd gapighet, skrikig påstridighet.

Men naturligtvis. Något av Dauns svenska mentalitet finns säkert kvar. Det är skillnad på Esplanaden i Älmhult och Stureplan i Stockholm. Människor beter sig olika i Helmers Byxor i Värnamo och i Nordstan i Göteborg.

Och visst finns det fortfarande en längtan efter ”tystnad, tystlåtenhet, lågmäldhet och stillhet” i vårt land. Jag själv har den senaste tiden fått uppleva ­denna längtan i en rad kristna sammanhang.

Fyra dagar i retreat på S:t Davidsgården i Rättvik – svenska människor som går in i gemensam tystnad. Några dagar i stillhet på Nya Slottet i Bjärka-Säby ­söder om Linköping – tillsammans med en grupp svenska ungdomar som lever i lågmäld och delvis ”klosterlik” kommunitet. Ett dygn med nunnorna i klostret Klaradal mellan Borås och Göteborg – svenska kvinnor som valt att leva just i lågmäld ­tystnad och stillhet.

Andra kanske upplever tystnaden och stillheten på andra håll. Jag kan till exempel föreställa mig att golfbanan kan vara en tillflykt för den som längtar efter ett inre och tyst liv.

Men: för tjugo år sedan var det okontroversiellt att (som Åke Daun) påstå att svensken är tyst. Och idag verkar denna svenska lågmäldhet vara en lyx, i ett samhälle som blir allt mera bullrigt och skränigt.

(Och med detta inleder jag nu en serie kolumner som skall handla om ”svenskhet” och innebörden av att ”vara svensk”. Detta bland annat med anledning av att en representant för sverigedemokraterna förklarat att fotbollsspelaren Zlatan inte är ”svensk”. Ungefär som om någon skulle förklara att Cassius Clay/ Muhammad Ali inte är amerikan.)

Göran Skytte

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/tyste-svensken-i-myt-och-verklighet_1072155.svd