Poppiga kyrkan

Jag är hyggligt aktiv medlem i Svenska kyrkan. Det innebär att jag på ett eller annat sätt tror på sådant som Gud, Jesus och den helige ande. Därför blir jag en aning, vad ska man säga, undrande, när jag förstår att företrädare för Svenska kyrkan anlitar en ateist från yttersta vänstern och en i trosfrågor diffus popsångerska från flumvänstern för att skriva psalmer till nästa psalmbok.
Psalmboken ska om några år förnyas. För att få fram nya psalmer bjöd Svenska kyrkan in 30 personer, däribland vissångare, popartister och poeter. Man flög hela detta sällskap till Italien. Där installerades de under en vecka i katolska Birgittaklostret utanför Rom. Uppgift: att skriva förslag till nya psalmer.
Så långt finns inte mycket att invända. Men delar av deltagarlistan väcker frågor. Ty listan innehåller namn som man inte förknippar med religion och gudstro. Snarare tvärtom, om man säger så.

Den gamle proggmusikern Mikael Wiehe är en av dem. Det är ingen hemlighet att vi känner varandra
sedan tonåren. Vi har spelat i samma orkestrar, vi har turnerat ihop, gjort skivor ihop. Jag önskar naturligtvis att min gamle vän hade blivit kristen. Men så är det inte.
Han tillhör politiskt den yttersta vänstern. För några veckor sedan förklarade han i tv att han är mer vänster än någonsin tidigare. Det framgår av offentliga uttalanden att han icke tror på Gud.
Därför blev han, enligt en intervju i den kristna tidningen Nya Dagen (12/9), själv överraskad när Svenska kyrkan bjöd honom till Italien för att skriva psalmer. Men ”det var spännande att samtala med människor som formulerar sig om saker som jag inte har ett förhållande till”.
”Saker som jag inte har ett förhållande till.” Man får förmoda att det till exempel är Gud, Jesus och den kristna tron.
Sångerskan Py Bäckman, även hon med rötter i popvänstern, blev också inbjuden att skriva psalmer. I Nya Dagen säger hon att hon har känt att det inte är riktigt korrekt att vara kristen. Hon har hittills valt att ha det för sig själv. ”Jag vet inte
om jag dolt det på grund av feghet eller något annat.”
Det är naturligtvis underbart att hon enligt intervjun ”går ut” med att hon nu är kristen. Men hur tänker hon sig att gestalta kristendomen som psalmförfattare? Där ger hon följande svar: ”Man behöver inte skriva Gud. Ibland kan man t o m skrämma bort människor om man gör det.”

Psalmer utan Gud? För att Gud skrämmer bort folk? Man frågar sig vad vi ska ha i stället? Träd, gräs och stenar (ett av proggvänsterns mest flummiga band)?
Artikeln i Nya Dagen kretsar kring temat ”kan man skriva psalmer utan att tro på Gud?”. Projektledaren för psalmseminariet i Italien uttalar sig. Han heter Ragnar Håkansson, verksam i Kyrkans hus i Uppsala. Han säger: ”Den som aktivt säger att man inte tror på Gud, har något viktigt att säga till oss kristna.”
Klart man blir lite fundersam.

Det är som om vänsterpartiet skulle bjuda mig och Per Ahlmark till Havanna för att tillsammans med några partimedlemmar skriva lite käcka kommunistiska kampsånger.
Man kan förstå
att även en ateistisk artist – av olika skäl som jag inte ska gå in på – kan känna lockelse att skriva för den stora publik som använder psalmboken. Det är också lätt att förstå att många i kyrkan vill söka nya vägar för att nå ut. Men frågan är hur. Och med vilket budskap. Ska det vara t ex kristendom? Eller något annat, något som inte ”skrämmer bort”?
Jag är av den enkla åsikten att den kristna psalmboken ska innehålla kristna psalmer, skrivna av kristna människor, och inte förvandlas till ett slags allmänandligt sing-along.
PS. Resan till Italien kostade 250 000 kronor.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vansterateister-i-psalmboken_123778.svd