Bomberna i Bagdad och Jerusalem

Vi kommer ihåg de så kallade ”levande sköldarna”. De reste till Bagdad strax före kriget i våras. De sade att de inte alls ville stödja Saddam. De sade att de ville skydda det irakiska folket mot våld och krig. Nu när Saddamvänliga krafter sprider död och terror för att förhindra fred och framsteg för folket hörs inte ett ljud från de självpåtagna hjältarna. Och man undrar: var finns de där sköldarna nu? Och vi kommer ihåg alla dessa nya och gamla kommunister, alla dessa så kallade vänsterintellektuella, alla dessa i den evigt antiamerikanska medievänsterns elit, vi kommer ihåg alla dessa som då, i USA-hatets namn, lovade och prisade FN som folkens enda skydd. Nu när reaktionära antidemokratiska krafter bombar FN i Bagdad, var är vänstereliten då? Varför hör vi den inte protestera? Varför anordnar den inte – vänstern är ju duktig på sådant – demonstrationer på gator och torg? Dess tystnad inför denna typ av terror är inte unik. Passiviteten är inte en slump, den är gängse. Vänstern reagerar alltid och evigt på detta sätt. Och orsaken är i grunden enkel och historiskt belagd; vänstern kan ta avstånd från en viss typ av våld, men aldrig från sådant som på ett eller annat sätt skadar USA.

Terrorn i Bagdad och Irak gör livet till ett helvete för folket och skadar möjligheten till frihet och välstånd för de vanliga människorna i landet. Men den svenska vänster som tidigare uppträdde som folkets vän och sköld säger inget, glöder inte. Nu finns inget patos. Och varför? Därför att den inte kan förmå sig att ta avstånd från något som kastar grus i skorna på Amerika. Det är ju samma vänster som efter elfte september inte kunde förmå sig att känna sorg, än mindre vrede och avsky mot terroristerna. Det är ju samma vänster som omedelbart förklarade att flygplansterroristerna var fattiga och förtryckta som ville slåss för friheten. Det är ju samma vänster som omedelbart förklarade att det var USA:s skuld att terroristerna mördade tusentals oskyldiga i New York.

Vem tror att denna ingrott antiamerikanska vänster skulle jubla om USA lyckas etablera fred och frihet i Irak – om det innebär att folket börjar gilla USA? Vem tror att dessa programmatiska Amerikahatare egentligen vill att folket i Irak ska få välstånd och demokrati – om det innebär att folket börjar gilla Amerika? Känner våra Amerikahatare sympati för de terrorister som dödar amerikaner? Med munnen kvillrar de nej. Men en del av dem korsar fingrarna bakom ryggen. Ty det är med antiamerikaner som med andra grupphatare. För antisemiterna är en död jude en god jude, för rasisterna är en död neger en bra neger, för antiamerikanerna är nu korsar vi fingrarna bakom ryggen och kvillrar något annat en död amerikan en god amerikan. Jag vet ju. Jag har känt dem hela mitt liv. Jag har umgåtts med vänster i årtionden. Nu har jag slutat, för att jag vämjes. Av hyckleriet, dubbelmoralen, den hjärtlösa likgiltigheten inför allt lidande som inte passar deras politiska syften. För det tysta stödet till våld och terror som passar deras politiska syften.

Jag har sett demonstrationer där unga svenska vänsteraktivister iförda palestinasjalar skanderade ”länge leve intifadan”. När en palestinsk terrorist dödar ytterligare 18 på gatorna i Jerusalem är detta ”länge leve intifadan” i verkligheten. Då borde intifadans vänner i Sverige jubla offentligt, eftersom varje död jude i deras ögon är ett framsteg. Men det gör de inte. Då smyger de sig undan. Vänsterns reaktioner är alltid desamma, nu senast tydliggjort genom bomberna i Jerusalem och Bagdad. De säger att de är för fred, men deras tystnad blir i praktiken ett stöd till de terrorister som till varje pris vill förhindra fred.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/var-finns-de-levande-skoldarna-nu_105225.svd