Medier och politik har mycket gemensamt, till exempel viljan att uppfostra folket att tänka ”rätt”.

Men det finns en intressant skillnad mellan politisk opinion och traditionell medieopinion. I politik mäter man olika opinioners vikt i allmänna val, vilket ofta (men naturligtvis inte alltid) fungerar som en spärr mot alltför avvikande förslag och tankar. Men i medierna betraktas det avvikande, det ovanliga, som en tillgång.

Därför kan även jämförelsevis perifera grupper, företeelser och idéer av och till få en huvudroll i medierna. Det avvikande lockar, plus att journalisten som skriver gillande och uppskattande om det kan njuta sötman av att känna sig god och utan fördomar.

Det är naturligtvis bra om medierna kan vara en spjutspets för förändring. Men det finns en baksida. Det kan bli problematiskt om centrala medier gör sig till okritiska kampanjorgan för opinioner som endast har svag förankring i samhället – i synnerhet om medierna därmed direkt eller indirekt tystar eller marginaliserar den stora majoriteten, de mångas opinion.

Härförleden skrev debattören Bitte Assarmo ( Världen idag , 7/8) att ”Minoriteten ska inte utgöra normen”, och det är svårt att inte hålla med.

Hon syftar då på den nya familjepolitik som Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Mona Sahlin gemensamt presenterade som avslutning på Prideveckan.

En majoritet av alla familjer i Sverige är kärnfamiljer. Men de rödgröna förkunnar att ”verkligheten” ser annorlunda ut.

”Idag är samhället fullt av bonusbarn, extrapappor och flatmorsor… Oavsett vad konservativa krafter vill är det så verkligheten ser ut.”

Nej, det är inte så ”verkligheten” ser ut. En del av verkligheten ser ut så. Men större delen av ”verkligheten” består av en kärnfamilj som består av mamma, pappa, barn.

Men trojkan Ohly-Wetterstrand-Sahlin utmålar just denna för majoriteten självklara norm (att en familj består av mamma-pappa-barn) som förlegad. Istället vill Ohly-Wetterstrand-Sahlin införa begreppet ”stjärnfamilj”, som är ”föränderlig” och som ”inte låter sig styras av gamla ideal”.

Så talar de som – med Bitte Assarmos ord – vill låta en minoritet sätta norm för en majoritet.

Märkligt är också deras förakt för ”gamla ideal”. Blir ett ideal fel bara därför att det blir gammalt? I så fall kommer alla nya ideal idag – till exempel ”stjärnfamiljen” – att snart vara gamla, och då således bli förlegade.

Naturligtvis har vi idag en mycket rikare flora av familjetyper än för låt oss säga femtio år sedan. Kan man inte bejaka detta utan att vara nedlåtande mot den typ av familj som är mest vanlig: mamma-pappa-barn? Måste man bekämpa majoritetens norm genom att ersätta den med en minoritetsnorm?

Slutligen. Häromdagen träffade jag en gammal god vän. Urbota socialdemokrat. Har röstat på S i hela sitt liv. Men nästa gång skall han rösta på Reinfeldt. Han berättade det med ödesmättad stämma. Jag undrade varför. Hans svar: ”På grund av Mona Sahlin. Hon tänker inte som en vanlig socialdemokrat. Inte i en enda fråga.”

Inte lär ”stjärnfamiljen” locka honom tillbaka.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/varfor-se-ned-pa-karnfamiljen_3357009.svd