Nalin Pekgul är en allt tyngre maktfaktor inom socialdemokratin: ordförande i kvinnoförbundet, ledamot av partistyrelsen. Hon uppger sig vara ”troende muslim”, och framträder allt oftare som ett slags talesman för vad som påstås vara ”vanliga muslimer” i Sverige, varmed förstås muslimer som inte är militanta islamister.

I söndags deltog hon i Lars Adaktussons program Agenda (TV2). I programmet berättade Säpo att allt fler unga ansluter sig till extrema islamistiska nätverk i Sverige. Pekgul får frågan: Hur tolkar du det? Hon svarar:
”Jag är inte förvånad. För under lång tid har ju många, låt oss kalla oss vanliga muslimer, vetat att de här extrema grupperna blir starka.”
Ser man på. En högt uppsatt person i det svenska samhällslivet berättar – som en självklarhet – att man sedan ”lång tid” känt till att extrema islamistiska grupper blir starka i det svenska muslimska samhället. Har hon berättat detta för polisen? Skrivit debattartiklar, författat upprop och protester? Inte såvitt jag kan se.
Pekgul
riktade i Agenda kritik mot svenska medier. Hon påstod att medier inte gör skillnad mellan ”vanliga” muslimer (som är snälla och fredliga) och på ”fanatikerna”. Och så gör hon följande liknelse:
”Vi skulle aldrig säga, att Livets Ord ska representera kristenheten. Men varför ska Hisbollah eller Brödraskapet eller Hamas få representera muslimerna? Det är det som är problemet.”

Förlåt, ursäkta. Livets Ord är en fridsam och from kristen församling som verkar i all stillhet med bas i Uppsala. Det är naturligtvis en grov skymf och en total brist på proportion, när Pekgul jämför kristna Livets Ord med några av världens mest blodbesudlade och mordlystna islamistiska terrororganisationer.
I Agenda framkom vidare att en man framträtt i moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm och hyllat Hamasledaren Ahmed Yassin som ”martyr”. Pekgul kommenterar:
”För mig som muslim är det inte större skillnad på Sharon och Yassin. Den ene är inte värre än den andre, jag tar avstånd från båda.”
Inför detta påpekar programledaren
Lars Adaktusson stilla den elementära skillnaden: ” Den ene är dock folkvald i demokratiska val, vilket den andre inte är.”
Pekgul är som sagt en medial stjärna, och i veckan som gick var hon dessutom huvudperson i LO:s tidning ALLA. Hon låter sig där presenteras med följande ingress:
”Som barn i Kurdistan hade hon en enda dröm. Att hämnas fienden, som var turkarna, och ge igen. Att ge igen betydde i det här fallet att mörda. Nalin Pekgul minns exakt den dag när hon insåg att hon inte skulle greja att ta livet av någon annan människa. Inte ens en turk. ”Jag gav upp planerna på att bli självmordsbombare. Det var inget lätt beslut”.”

Det för henne svåra beslutet att inte bli bombmördare – ”inte ens mot en turk” – fattade hon den 7 maj 1987. För 17 år sedan. Det var 7 år innan hon blev ledamot i riksdagen för socialdemokraterna.
Och man kan möjligen ha någon liten synpunkt på de ”signaler” som Pekgul skickar ut genom att nu berätta om sina planer på bombmord. Hur påverkar det t ex de grupper som hon själv
berättat om i början av programmet: de ungdomar som ansluter sig till extrema islamistiska grupper i de svenska förorterna?
Till slut. Den 5 mars medverkade Nalin Pekgul i ett upprop på SvD Brännpunkt. Rubrik: Kyrkor bör viga homosexuella.
Som kristen tackar man för engagemanget i vår kyrka. Och ser med stort intresse fram emot när Pekgul som muslim skall publicera upprop med följande rubrik: ”Imamerna bör viga homosexuella i moskén.”

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/varning-for-nalin-pekguls-signaler_140051.svd