Genom tidiga studier av marxismen vet jag en del om de ideologiska etiketterna på Marx, Stalin, Lenin, Trotskij, Bucharin, Mao, med flera. Men i mitt senare liv har mina ställningstaganden bestämts av annat än ideologiska pekpinnar och vidhängande ideologiska skygglappar.

Därför blir jag – i all enkelhet – nyfiken när vänsterns intelligensaristokrati plötsligt dyker upp och iden­ti­fierar mig med ”konservatismen”. Bland annat av följande skäl: jag själv betraktar ju socialdemokratin som den stora konservativa kraften i svensk politik. Och jag är inte sosse.

Det är socialdemokratin som med fasa ser på varje form av förändring, det är socialdemokratin som längtar tillbaka och vill ”återställa”. Och i värsta fall blir denna vänsterkonservatism ibland reaktionär: i klartext avser jag LO.

Men ändå: vad innebär det för en ­borgerlig att vara ”konservativ” idag? Tja, vissa saker kan man omedelbart avföra.

Jag känner personer
som iförda frack och värja samlas kring taffel där de utbringar Konungens och Drottningens skål samt skjuter med kanon för att ­celebrera någon viss händelse i nationens historia. Det är charmerande, men udda. Ungefär lika udda som att utföra röda ritualer på första maj.

Så, vad är det att vara borgerlig konservativ? Tillbaka till tiden då brukspatronen och godsägaren ­bestämde allt för sina undersåtar? Absolut inte.

Tillbaka till den tid då lagen tvingade folket att vara medlemmar i den statliga svenska kyrkan? Hellre döden.

Men, vad är det då? Svar: jag tror att begreppet borgerlig konservatism är en bra sammanfattning av de åsikter, stämningar och känslor som kännetecknar en mycket stor del av befolkningen – oavsett parti­tillhörighet och politisk ideologi.

Vad innebär det? Jag skulle säga: ett tyst men bestämt avståndstagande från allt som är extremt. En stilla, men ändå klart hörbar lovsång till förnuft och vanlighet. Sans och måtta.

Denna folkliga konservatism kan man ibland se inom socialdemokratin. Tänk Göran Persson. Han yttrade ”den som är satt i skuld är inte fri”. Det är ett djupt konserverande ställningstagande: den som inte vågar skuldsätta sig kommer nämligen aldrig heller att spränga sina gränser. Och det gick hem hos ett folk, som hellre betalar skatt än skuldsätter sig. Hellre trygghet än risk.

Men samma försiktighet är också ett kännetecken i det för konservativa inom borgerligheten. Skynda, men inte för fort. Det är de många som ska styra, inte extrema marginalgrupper. Allt ska inte bli som vanligt, men förändras långsamt och efter övervägda beslut.

Sammanfattningsvis: vi är reformister, inte revolutionärer. Detta gäller både dem till vänster och till höger. Och jag tror att detta är en viktig del av ­modern konservatism, oavsett partifärg.

Mer om detta senare.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vi-ar-reformister-inte-revolutionarer_1716165.svd