För några dagar sedan filmade vi hur man bygger ett kristet universitet i regnskogen på 2000 meters höjd i det frodiga Lushoto i nordöstra delarna av Tanzania. Nu filmar vi en gudstjänst i en massajby på den ödsliga och snustorra stäppen utanför Dodoma mitt i landet. Om några dagar filmar vi en före detta gerillasoldat från Kongo som bor i Eskilstuna och nu skall testas som kristen helikopterpilot i de farliga gränstrakterna mot Burundi och Rwanda.

Detta är inte sådant som intresserar svenska tv- kanaler. Det ger vare sig pengar eller Let‘s Dance-rubriker i tidningarna. Det är journalistik som lever ett liv i skymundan, på fattiga villkor.

Ändå känns det rent personligt viktigt att göra det. Jag hade dött av skam om jag ägnat resten av mitt yrkesliv åt att producera trash-tv och skriva tramskolumner i boulevardpressen. Än värre är tanken att ägna resten av detta liv åt att vegetera sig fram med olika ”tidsfördriv” och ”fritidssysselsättningar”.

Det är inte ett ”måste” att skriva böcker och göra film. Det finns ingenting som ”tvingar”. Mer än en inneboende lust och vilja att skapa något som inte fanns förut, något som har ett värde utanför plånboken, något som gör gott och stannar kvar.

Föremålen för denna vilja att skapa skiftar naturligt-vis från människa till människa. Det kan vara att skapa en frimärkssamling, att släktforska och skapa ett släktträd, att öppna en kebabrestaurang i Ödåkra, att bygga en safarianläggning i Sydafrika. I mitt fall handlar det om att skriva och att filma.

Jag tror att denna drivkraft att vilja skapa något extra – förutom avkomma och mat för stunden – är en gåva till människan. Denna gåva skiljer oss t ex både från slemsvampen, marulken och den fläckiga hyenan (som omtalades i min förra kolumn).

Viljan att skapa ”extra” är naturligtvis inte lika stark hos alla människor. Vissa förvaltar, efter sina givna förutsättningar, sitt pund bättre än andra. Men det innebär inte att alla storfräsare är bättre än alla andra. Världsmästaren i höjdhopp kan förvalta sitt pund sämre än t ex en svårt handikappad som mödosamt lär sig att lyfta benet en centimeter ovanför marken.

Detta blir extra tydligt när man reser runt i denna del av östra Afrika. Här handlar det på allvar om liv eller död. Svält, fattigdom, hiv och aids, våld, krig, brist på vatten, brist på el, allt sådant är vardag, här eller hos grannen.

Man skulle kunna tro att allt detta skulle leda till allmän hopplöshet och uppgivenhet. Men så är det inte.

Detta är min tionde resa till Afrika söder om ekvatorn, och jag blir fortfarande lika drabbad av insikten att många av de här människorna tvärtom utstrålar en stark vilja att höja sig, att skapa något utanför sina ramar.

En fattig kvinna som säljer sötpotatis vid vägkanten ger en potatis till en kvinna med barn på ryggen som inte kan betala. En miljardär satsar miljoner och kraft på att bekämpa aids.

Det finns människor och politiska system som vill riva ner och göra ont. Men det tycks finnas en kolossalt stark motkraft i människan, som går ut på att bygga upp och göra gott. Detta känns extra påtagligt i denna del av Afrika.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/viljan-att-skapa-och-gora-gott_243773.svd