Just när hettan från valrörelsen börjar brännas, just då gör miljöpartiets nya fixstjärna Maria Wetterstrand (de tidigare hette Per Gahrton och Åsa Domeij) ett alldeles oväntat så kallat utspel. Hon säger: ”Krossa det socialdemokratiska maktmonopolet? Det är ju det vi håller på med!”

För två veckor sedan skrev jag på denna plats att det mycket väl kan bli ett ”kjolarnas krig” mellan Maria Wetterstrand och Mona Sahlin. Reaktionen blev så intensiv att tidningen redan på morgonen fick stänga läsarnas möjlighet att kommentara. Vilket möjligen pekar på ämnets sprängkraft.

Några dagar senare läste jag i tidskriften Fokus en välskriven, välunderbyggd och härligt lång artikel om Wetterstrand. Artikeln byggde bland annat på fem längre intervjuer med henne och hade rubriken: ”Sahlins värsta vän.”

Jag såg genast att delar av innehållet var politisk dynamit och trodde, naivt, att denna skulle explodera i svenska medier. Men inget hände.

Maria Wetterstrand beviljar i valrörelsens upptakt fem längre intervjuer med en enda favoriserad journalist. Det resulterar i en jättestor artikel där rubriken lyder: ”Sahlins värsta vän.” Och ingen tycks bry sig.

Konstigt. Det är som vore hon redan beatificerad och sanktifierad. För så här i valrörelsens början säger hon uppseendeväckande saker om sin nya kompis: socialdemokratin.

Några axplock: 2002 var Wetterstrand ny i toppolitiken. Idag säger hon: ”För första gången fick jag en bild av socialdemokraterna. Den var kanske värre än jag förväntade mig … De betedde sig helt enkelt förbannat oförskämt och arrogant”.

2010 är hon i förbund med dessa socialdemokrater. En stötesten är att MP ständigt betonat vikten av att arbeta mindre, till exempel genom ”friår”. Hon har talat om saken med Vårdförbundet, Kommunal, Unionen. Och noterar:

”De är noll intresserade. De är socialdemokrater. Men frågan är ju vad som är hönan och ägget i socialdemokratin. Socialdemokratin driver det som facken vill snarare än tvärtom …Det är facken som stoppar.”

Det här betyder kanske inte så mycket för lättfotade borgerliga väljare i storstäder. Men det betyder desto mer för socialdemokratins långt fler betonghäckar runt om i hela landet – och inte är det positivt. Det här får Sahlin hantera. Och som för att strö salt i hennes sår återkommer Wetterstrand gång på gång till detta som nästan liknar ett mantra: drömmen om att ”bryta socialdemokraternas maktmonopol”.

Det är därför Fokus – efter långt samarbete med Wetterstrand – skriver att detta är ”ett av hennes viktigaste mål”. Att detta är vad strategin på sikt handlar om. ”Alldeles som om socialdemokratin närde en orm vid sin barm.”

Och jag frågar mig, liksom säkert många andra: om hon på allvar vill bryta socialdemokratins gamla maktmonopol, varför lierar hon sig då med den? Om hon i stället gick samman med Alliansen skulle det ju krossa det gamla maktmonopolet för lång tid framåt.

Eller hur?

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/wetterstrand-som-sahlins-varsta-van_4547519.svd